New York, mycket tunnelbana och sent sjuttiotal. Från alla kvarter samlar sig gatugängen - mestadels rädda och osäkra tonårspojkar som går samman och klär sig likadant. Just gängens outfit är en av behållningarna, särskilt i inledningsscenerna när alla gängen samlas för att hålla en sorts riksdag. Den som kallat till mötet blir skjuten och Krigarna blir anklagade för mordet. Jagade av både polis och de andra gängen försöker de ta sig hem, men de har aldrig varit i Bronx förut och det är långt hem till Coney Island. Jakten leds elegant av en radioröst som kommenterar deras framfart och väljer lämpliga låtar. Mycket stilfullt. Annars mest trista tunnelbaneperronger, mycket spring och fåniga stridstuppar, men en sorts begynnande kvinno- och klassmedvetande som anspelar på Paulus ord i Romarbrevet 2:11 ”Gör inte skillnad på människor”.
Slutscenen vid havet ger både nåd och dom, medan vågorna - fullkomligt likgiltiga för människobarnens väl eller ve - rullar in. Mycket våld, mycket 70-tal och stundtals en klang av Odysséen. Och en sorts känsla av småstadsmentalitet mitt i New York.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar