Många ansikten i närbild, många ögon och blickar som bär minnen. För Bill minnen av det han såg och var med om som barn - hur hela familjen brutalt mördades. Nu har han i ensamhet gjort sina skjutövningar och är redo att hämnas. Men det är en sak att vilja hämnas, en annan sak att hantera sina känslor. Han får motvilligt hjälp i bägge fallen av en nyss frigiven revolverman. Tillsammans misstror de varandra ända till slutets halvhjärtade försoning.
Det är kärvt. Det är mycket kulor och ännu mer krut. Det är mycket snygga panoreringar och en spännande historia om tillit, misstro, hämnd samt traumatiska minnen. Men absolut bäst är Enrico Morricones musik (eller är det ljudillustrationer?) särskilt körpartierna är oerhört suggestiva.
En fråga som ställs är om de två hämnarna är "sända av Gud" till de fattiga mexicanska lantarbetarna - slutstriden som följer visar att så inte är fallet. Lantarbetarna lämnas i sticket när våra hjältar barrikaderar sig ensamma efter det första våldsamma anfallet. Så var det med det gudsbudet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar