Four Lions

Betyg: 3 monument

Filmen är smart, personerna är det inte. Det är en av idéerna, som en "Dum, dummare", fast politisk. Fyra självmordsbombare i en förort till London, de planerar något stort och målet blir London Marathon. Det går inte så bra. Komiskt till en början, tragiskt efterhand. Orden förvrängs, "ordning" betyder kaos, "låt bli" betyder genomför, liv betyder död... det blir obehagligt. Obehagligast är scenerna från Omars - självmordscellens självskrivna ledare - idylliska hem med en vacker fru och en beundrande son, som bägge i pastellfärger uppmuntrar hans martyrskap. Absurdt, obehagligt - men effektivt som kontrast till verkligheten.

Det är i mina ögon inte någon komedi, snarare en katastroffilm där vad det innebär att vara människa ställs på sin spets. Är man mer människa om man med sin död även dödar andra? Martyrskapets absurditet.

Mitt Afrika

Betyg: 3 monument

Vackra landskap, snygga inredningar, en kämpande kvinna, buffliga karlar, engelska imperietjänstemän, svindlande berg... och ständigt dessa tjänare och plantagearbetare utan egentliga namn, utan egentlig historia. De finns bara i relation till Karen som äger kaffefarmen, utan henne har de inget existensberättigande och inte heller någon plats att bo på. En märklig människosyn, så snäv och europeisk. Men samtidigt en fin skildring av en kvinna som kämpar för sin rätt i en mycket mansdominerad värld, och en kvinna som faktiskt betydligt mer än de andra ser sina arbetare och tjänare. Ändå förblir de namnlösa, stafflagefigurer i sitt eget land, i det som kunde vara deras egna historia.

The Trip

Betyg: 4 monument 

En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.

Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.

Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"

Stroszek - Balladen om Bruno S

Betyg: 4 monument

Det är kallt, det är 70-tal och solen bryter aldrig igenom. Inte i Berlins slitna invandrarkvarter, inte på prärien i Wisconsin. Från fängelsecellens gemenskap föds Bruno S in i världen - en värld han inte förstår och som inte förstår honom. Naiv och ytterst vänlig står han utanför den civilisation som frågar människan efter hennes ekonomiska framgång och inte efter vem hon egentligen är. I Berlin var det dragspelet som följde honom på bakgårdarna, i mellanvästerns småstäder är det geväret som blir följeslagaren. Bruno S förblir densamme, naiv och ytterst vänlig - men ytterligt ensam. Bilden av den instängda, ryckigt dansande kycklingen blir ändå inte en bild av honom, utan en bild av alla oss andra. Vi som räknar oss till civilisationen.

Kanske är det en film om en värld utan Gud, eller så är det en film om Guds närvaro i världen. Jag väljer det senare.

Moby Dick

Betyg: 5 monument

Det som fångar mest är blicken. Blicken av rädsla, av beslutsamhet, av galenskap, av besatthet. En människas blick och när den inte längre avslöjar en människa, utan något annat. Suggestiva bilder, blickarna kommer nära, länge fokuseras ansiktena i mörkret - samtidigt det väldiga havet, horisonten utan avbrott. Närhet och distans. Olycksbådande hörs Kapten Ahabs steg över däck, katastrofen kan inte undvikas och i slutet vill ingen längre undvika den. Mänskligheten går förlorad...

Det finns så många bottnar i spelet om skeppet och jakten på den vita valen, sorg och lycka, motstånd och medlöperi, ädelmod och ynkedom... Hade filmen varit inspelad i modernare tid (den är från 1956) tror jag att flera av bottnarna gått förlorade - för här finns de flesta av bottnarna i varje person. Det är sammansatt och sant mänskligt, tragiskt, gudomligt och en fantastiskt berättad historia.

Änglagård - tredje gången gillt

Betyg: 2 monument

Uppföljare är svårt och den här filmens företräden är de vackra vyerna över det västgötska jordbrukslandskapet, musiken och de två charmiga äldre männen Ivar och Axel, spelade av Tord Peterson och Sven Wollter. Det är allt. Helena Bergström och Rikard Wolff i all ära, men i den här filmen gör de knappast sina bästa roller. Recensioner av filmen finns här.

Du kommer att möta en lång mörk främling

Betyg: 3 monument

Jag brukar inte tycka så mycket om Woody Allens filmer. Jag tror alltid att jag ska göra det, men när eftertexten rullar är jag mest arg och frustrerad. Ibland för att jag tycker filmen varit direkt dålig (t ex Vicky Cristina Barcelona, som jag tror är den jag såg senast) men oftast för att det är så nattsvart och helt utan mänsklig utveckling. Jag vill ju att huvudpersonen i en film ska genomgå någon sorts utveckling. Att allt det som vi får se hända ska leda någonstans.

I Du kommer att möta en lång mörk främling får vi följa Helena och dem som står henne närmast. Jag är inte säker på att Helena förändras, eller utvecklas, men jag tycker om att följa henne och de andra en liten tid i den vackra londonmiljön som de befinner sig i. Det är precis som shakespearecitatet som inleder filmen:

En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.