Betyg: 3 monument
Jag brukar inte tycka så mycket om Woody Allens filmer. Jag tror alltid att jag ska göra det, men när eftertexten rullar är jag mest arg och frustrerad. Ibland för att jag tycker filmen varit direkt dålig (t ex Vicky Cristina Barcelona, som jag tror är den jag såg senast) men oftast för att det är så nattsvart och helt utan mänsklig utveckling. Jag vill ju att huvudpersonen i en film ska genomgå någon sorts utveckling. Att allt det som vi får se hända ska leda någonstans.
I Du kommer att möta en lång mörk främling får vi följa Helena och dem som står henne närmast. Jag är inte säker på att Helena förändras, eller utvecklas, men jag tycker om att följa henne och de andra en liten tid i den vackra londonmiljön som de befinner sig i. Det är precis som shakespearecitatet som inleder filmen:
En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det intressanta är att Helena, som nog faktiskt utvecklas minst, ändå är den som klarar sig bäst. Det är helt i linje med filmens logik. Jag är inte säker på att jag tycker om det, men det är ändå intressant.
SvaraRadera