Mitt hem är Copacabana

Betyg: 4 monument

 

Paulinho, Jorghino, Rico och Lici bor tillsammans i ett skjul de byggt själva. Ingen av dem har föräldrar, de är varandras familj och de försöker så gott det går att klara sig i Rio de Janeiro genom att vara streetsmarta, putsa skor, tigga och då och då stjäla något. De är väldigt olika, men håller ihop mot andra gäng, gangstrar, poliser, rika barn och illvilliga vuxna. 

Det börjar så oerhört fint med en drake som seglar över Copacabana och Jorghino som aldrig släpper snöret trots att han råkar i slagsmål, dansar, springer i det höga gräset och klättrar på stenmurar. Så levande, så levnadsglad. Men den romantiska bilden av de glada, fria barnen är bara en chimär. Strax blir det allvar, hunger och utsatthet. Fantastiska barnskådespelare och mycket vackert fotograferat, där kamerna hela tiden är på barnens sida i kampen om tillvaron. Intressant är deras spiritualitet som är präglad av macumba, en blandning av afrikansk religiositet och katolicism; de ber en bön vid havet till den Marialiknande vattengudinnan Iemanjá med votivgåvor samtidigt som de gör korstecknet. Skratt, allvar, gråt, våld och hunger - men mest en film om vänskap mellan utsatta barn.