Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helst inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Den berusade ängeln

Betyg: 4 monument

Tokyo, några år efter krigsslutet. Vid en dypöl där vattnet bubblar av föroreningar och giftiga gaser ligger Doktor Sanadas klinik. En liten mottagning för de fattiga patienter som bor i området. Doktor Sanada är en kolerisk man med smak för alkohol och som då och då bryter ut i aggresiva tirader. Bortom tiraderna glänser dock ett hjärta av guld. Det är han som är titelns berusade (och skitiga) ängel. Han är dessutom expert på tuberkolos. Vid samma dypöl håller den lokala yakuzan till. När det visar sig att deras elegante ledare Matsunaga har tuberkolos skapas en sorts band mellan de två. Ett band som bevaras genom slagsmål, tillmälen, sprit och uppriktig ärlighet. 

Fantastiskt skådespeleri och en dialog med många fullträffar: "Ditt liv bryr jag mig inte om, det är din turberkolos jag vill bota", "Barn och patienter förlorar aldrig ansiktet". Intressant är att Kurosawa 17 år senare (1965) gör ytterligare en film om en kolerisk läkare: "Rödskägg". Bäst är det fantastiska framförandet av boogielåten "Janguru bugi".