Betyg: 1 monument
Så fel det kan bli när utanförskap ska skildras! Det är så lätt att det blir betraktarens blick och inget annat som skildras - en skräckblandad förtjusning över alkoholism, depression och fattigdom. De människor det handlar blir ett kollektiv, fast de i allra högsta grad är individer. Samtidigt får vi veta så lite, en sorglig berättarröst ger ett perspektiv, kameran ger ett, men varje skildrad människa har rätt till sitt perspektiv och det kommer inte fram. Det är välvilligt tänkt, men blir utpekande och ovärdigt istället för solidariskt.
Till detta ett kamera-arbete som inte kan bestämma sig: experimentellt med ultrarapid, och fast speed eller rått, dokumentärt med skakig handkamera eller allmänt trist med fast kamera mot orörligt mål i evigheter.
Visst är det synd om människorna, men de dansar också och berättar dåliga historier och sjunger små visor för fiskarna och befinner sig alla i Malmö. Det finns hopp och värme men det blir tyvärr inte en del av berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar