Stowaway

Betyg: 4 monument

Jag minns när fröken i sjunde klass med vibrato på rösten läste Karl Asplunds dikt om Titanics förlisning, ”Hjältarna". Ännu hör jag orden som upprepas  ”... någon måste lämna båten”. Så även här. Ett rymdskepp på väg till Mars med en besättning på tre personer upptäcker en ofrivillig fripassagerare. Rymdskeppet är egentligen bara byggt för två, men Hyperion, företaget bakom, chansar. Så, syret räcker inte hela vägen. De har en möjlighet att producera syre själva och de kan försöka tömma delar av solpanelen på syre, men det är mycket riskfyllt.

Klaustrofobiskt med trånga korridorer, minimala utrymmen och ensamma människor i rymdens enorma instängdhet. I centrum står frågan om vem som är en god människa. Rymdskeppet kan inte bära dem alla. Vem offrar sig? Vem ger sitt liv för andra? Vem ”lämnar båten”? Storartat, vackert, sorgligt. 

Spectre

Betyg: 4 monument

En av de bästa sakerna med Bond-filmena är att vi får resa till så många platser. Här; Mexiko City, Österrikes alper, Rom, London, Tanger, den marockanska öknen och tillbaks till London. Men vi tas även med till "en plats där nåden inte existerar", en plats av ren ondska där Gud inte är närvarande, där mäktiga män planerar människohandel, fuskmediciner och kamp mot demokratin. Därifrån går trådarna till MI6 och en värld av övervakning bortom demokratisk insyn. De gamla 00-agenterna ska bort och ersättas av AI, drönare och nätövervakning. Men James Bond, står emot tillsammans med Moneypenny, Q och M.

En mörk historia om fienden inuti, om den egna historien och våldets konsekvenser, skildrat i dystra färger och med dov humor. I ett samtal får Bond frågan om varför han blev mördare/agent - alternativet var präst svarar han. Intressant med präst som motsatsen till hemlig agent. Värst är idén med en hemlig storebror. (James Bond ska inte ha någon historia!!) Annars är det bästa när Bond kastar pistolen i slutscenen. Där kunde allt ha slutat.

Nouvelle vague - Den nya vågen

Betyg: 5 monument 

Mycket snyggt, mycket smart, till och med roligt ibland när vi får vara med om inspelningen av Till sista andetaget - en av den franska nya vågens främsta filmer. Vi får möta Jan-Luc Godard när han kedjerökande och avundsjuk sitter vid sin skrivmaskin på redaktionen för Cahiers du cinéma. Hans kamrater på redaktionen har alla fått göra film, men inte han. Så kommer möjligheten och han får sin chans. Men hans idéer och utmanande sätt mot allt och alla faller inte i god jord. Inspelningen blir kaotisk, men resultatet blir historiskt.

En underbar film om att göra film, både om "auteuren" och kollektivet - kanske mest om kollektivet; fotograf, scripta, andre fotograf, regisassistent, sminkös, skådespelare. Det är dessa som skapar filmens dynamik mycket trots regissörens tandvärk, feber och dåliga humör. Men utan Godards mod att bryta med filmandets konventioner hade det inte blivit så bra. Det är en film om kärleken till film och hur krävande den kärleken kan vara.

Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

Är det hämnd eller förlåtelse som uppfyller vårt mått av tröst? En viktig frågeställning för en man som lever på att söka upp och eliminera sina fiender. James Bond sörjer den kvinna han faktiskt älskade, men vill inte kännas vid sin sorg. Istället tar han upp där förra filmen (Casino Royale) slutade och fortsätter jaga den organisation som ansvarade för hans älskades död. Dock blir det inte lika bra som då.

Men det blir till den kanske mest politiska av alla James Bond-filmerna. MI5 framstår som goda socialdemokrater när de till skillnad mot CIA inte föredrar korrupta politiker köpta av kriminella cyniker framför folkvalda marxister. Det visar på en konflikt med USA som stämmer helt överens med dagens politik, fast filmen är gjord 2008. Bäst är lastbilen med nytillverkade likkistor som kracshar i Port-Au-Prince, fånigt men ganska kul.

Det var bara en olycka

Betyg: 4 monument

En enbent man behöver hjälp när bilmotorn krånglar. På bilverkstaden som hjälper honom reagerar en av mekanikerna på ljudet från hans benprotes. Han känner igen ljudet från fängelsetiden och tortyren. Förtvivlad av minnena som väcks och fylld av både skräck och hämnd följer han efter mannen, slår ner honom med en spade för att begrava honom levande i ödemarken. Men, när de talar med varandra blir han osäker. Är det rätt man? Är det torteraren som förstört hans liv? För att bli säker söker han upp andra som satt fängslade samtidigt och torterades av samme man. Men kan de avgöra? Ingen har sett honom, alla torterades med huva över huvudet...

En grym historia skildrad rakt upp och ner, men samtidigt också absurd och humoristsik mitt i svärtan och grymheten. Ljudbilden består av enbart vardagsljud; trafik, människor som pratar på avstånd, hundar som skäller, fågelkvitter. Avsaknaden av musik gör bilderna och talet mer koncentrerat, men också svårare att följa. I grunden handlar det om mänsklig värdighet contra hämnd; om att bevara sin humanitet och inte bli som de. Vilket resulterar i slutet som är det kanske enda möjliga, men också det grymt - kanske.  

Casino Royale

Betyg: 4 monument

Det är en tyngre och mörkare James Bond vi möter i Daniel Craigs gestalt, mindre artikulerad och knappast leende. I mitt tycke gör det filmerna bättre. Men bäst är kanske att vi slipper de nakna, inoljade kropparna i introt. Här är det grafiskt rent och mycket snyggt med människor som spelkort eller spelkort som människor. James Bond är ny på jobbet och prövas först i ett svart-vitt Östeuropa för att sedan misslyckas i Uganda bland barnsoldater, bombtillverkare, byggnadsarbetare och diplomater. Spåren leder till en gemnsam finansiär för världens terrorister; Mads Mikkelsen som kan gråta tårar av riktigt blod. Finansiären besegras vid spelbordet, men våldet väntar i kulisserna. 

Judi Dench är lysande som M och Eva Green är äntligen en kvinna som kan mäta sig med Bond vad det gäller sarkasm och coolness. Roligast är deras ordväxling när hon hävdar att hon har en katolsk uppfostran och James Bond utbrister: "-I hate it when religion comes between." Varvid hon svarar iskallt: "-Religion and a locked door." Slutet är grymt, vilket hör till tyngden och det mörka men filmen slutar egentligen inte utan fortsätter i nästa film: Quantum of Solace. 

Die Another Day

Betyg: 3 monument

Kanske den bästa av Pierce Brosnans Bondfilmer. James Bond surfar in på en bevakad strand i Nordkorea. Tanken är att stoppa en vapenhandlare, men han blir avslöjad och får tillbringa drygt ett år i Nordkoreanskt fängelse under tortyrliknande förhållanden. När han väl blir utväxlad friställs han utan uppdrag och utan licens. Han är en föredetting, en som låtit sig tillfångatas. Detta ger en mörkare bild än vanligt. Men strax är han på banan igen och tortyren är glömd. Han far till Kuba och möter en amerikansk agent - som varken är tjock eller har blommig skjorta. Sedan tar äventyret honom till Island där han måste tillintetgöra ett vapen som skulle kunna påskynda den globala uppvärmningen - betalt med konfliktdiamanter. 

En märklig växling mellan Nordkorea och Island, en osynlig bil, en isjakt och ett ishotell som smälter. Intressantast är den relativt positiva bilden av Kuba och idén att en terrorist i andras ögon är en frihetskämpe. Guds skaparord ur 1 Mos 1:3 missbrukas å det grövsta. Annars är det mest förvånande att The Clash finns med på soundtracket med "London Calling". Roligast är alla gånger att James Bond på Kuba låtsas vara fågelskådare med kikare och Collins guide till Västindiens fåglar, skriven av den verklige James Bond!

The World is not Enough

Betyg: 3 monument

Spanien, England, Skottland, Azerbadjan, Kazakstan, Turkiet - världen räcker knappast till när James Bond ska skydda en olemiljardärs dotter. Nu behöver hon kanske inte skyddas, men med gamla sovjetiska kärnvapen inblandade blir det nödvändigt på ett eller annat sätt. 

Mycket plattityder, en och annan dräpande replik från M (Judi Dench) annars inte så bra. Tramsigt på sina ställen, som att John Cleese spelar den nya Q och blir då R. Men ungefär lika många explosioner som vanligt. Gymnastikskor spelar in, liksom stockholmssyndromet och Yanar Dag/Ateshgah en sammanblandning av två platser som har betydelse för hinduer, sikher och zoroastriker. Roligast är att James Bond har precis sådana röntgenglasögon som jag en gång köpte från Hobbexkatalogen när jag var tolv, men mina fungerade inte.

Tomorrow Never Dies

Betyg: 3 monument

Det är något otidsenligt, men smått charmigt med James Bond-filmernas generaliseringar. Ryssar är grova och våldsamma, tyskar är antingen blonda muskelknippen utan känsel eller utstuderade sadister med tortyr som hobby, amerikaner är tjocka och iklädda blommiga, kortärmade skjortor - dock är de lojala - kineser är opålitliga. Undantag finns, men de är ganska få. Här en kinesisk agent, som i sin tur inte riktigt litar på Bond. 

En mediemogul bygger sitt imperium på att "producera" nyheter, dvs provocera fram konflikter och skriva om dem innan de egentligen skett för att vara först med nyheten. Men han har inte räknat med James Bond när han vill starta krig mellan Storbrittaninen och Kina. Fortfarande består mediekoncernen av papperstidningar (filmen är gjord 1997) och delar av filmen utspelar sig i ett tryckeri, vilket känns nostalgiskt. Bäst är ända motorcykeljakten genom Saigon. Bergspredikan nämns, men citeras inte.

Goldeneye

Betyg: 3 monument

Lenin har fallit, monumenten raseras, men fienden består; ryska maktgalna generaler och misantropiska västeuropéer. Dena gång har människomissnöjet sitt ursprung i behandlingen av de kosacker som slagits på tyskarnas sida under Andra världskriget. I vilket fall måste James Bond (Pierce Brosnan) kasta sig från en motorcykel i fritt fall ner i ett förarlöst flygplan i samma fria fall och sedan rädda London från att slås ut av ett elektroniskt rymdvapen. I vanlig ordning vet politiker och byråkrater (här "analytiker") inget om verkligheten, det är James Bond som får stå för det.

Ganska medryckande, men alltför många upprepningar; samma repliker återkommer, samma explosioner (eller nästan samma) upprepas. Intressant är de tydliga kvinnorna som, ialla fall ibland, kan säga emot istället för att bara förföras. Det och att M spelas av Judi Dench är nog viktigt för att filmerna kunde överleva, den pojkaktiga gamängen hade inge egen framtid på det begynnande 2000-talet när alla ville vara feminister. Det roligaste är att James Bond beskylls för att vara "trons försvarare" och så förstås den återkommande kommentaren när han använder ännu ett avancerat vapen: "boys with toys", sagt med en suck.

Reds

Betyg: 4 monument

En hollywoodfilm om bildandet av det Amerikanska kommunistpartiet, om diskussionerna i Komintern under sent tiotal och om den ryska revolutionen - kort sagt en omöjlig film, egentligen. Ändå kunde den göras i slutet av sjuttiotalet och den amerikanska freds- och vänsterrörelse det handlar om skildras med omtanke och historisk korrekthet. Vi får följa journalisten John Reed som lyckades befinna sig i Ryssland vid oktoberrevolutonen och sedan var med och bröt med det Amerikanska socialistpartiet för att bilda ett kommunistiskt parti i USA. Men filmen skildrar lika mycket, och kanske mer, hans relation till Louise Bryant, hans journalistkollega och livskamrat.

Det är enda gången i filmhistorien Zinovjev, ledare för Komintern, har en framträdande roll i en amerikansk spelfilm. Och det är den del av filmen som utspelar sig i Ryssland/Sovjeunionen strax före, under och efter revolutionen som är bäst. De politiska diskussionerna, längtan efter fred, hoppet om en ny och annorlunda värld blir en kraftfull markering mot dagens politik. Jag är förtjust i agitproptåget (bilden), men bäst är de "vittnen" som sextio år senare kommenterar berättelsen, människor som själva var med och som med ålderns rätt minns både rätt och fel. Det tveksamma är att filmen blandar ihop religiös tro med politisk övertygelse - det är två olika saker.

Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery

Betyg: 4 monument

Kanske en av de finaste filmer jag sett om vad det innebär att vara präst. Fader Jud, en ung präst hamnar i en omöjlig situation i sin första församling. Han försöker och försöker att göra rätt, att följa Kristus, men det är inte så lätt. Hemligheter, våld, dolda agendor och till sist ett mord där han blir den anklagade och kallad "Mördarprästen" på sociala medier, förvirrar honom. I vanlig ordning dyker Benoit Blanc upp, långhårig denna gång, men med samma usla sydstatsdialekt. Med en kristisk hållning till religionen, men också med en uppenbar fascination lyckas han lösa gåtan. Vem dödade vem, hur och varför.

Egentligen handlar det inte alls om teologi och församlingsarbete, utan om hur MAGA och Donald Trump tar makten med lögner, hat och hot - till stor del med hjälp av sociala medier. Det var länge sedan jag såg en så klarsynt film om USA idag. Oväntat! Två centrala bibelhistorier är av betydelse, dels berättelsen om frukten från Kunskapens träd, 1 Mos 2-3, och dels berättelsen om Sauls (Paulus) upplevelse på vägen till Damaskus, Aplg 9:1-9. 

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Interstellar

Betyg: 4 monument

Filmen bygger på Einsteins relativitetsteori och teorier om gravitationsavvikelser. Det går över huvudet på mig, men det är en fin berättelse om en ganska hård pappa, Cooper, och hans relation till sin dotter. Dottern som han lämnar som tioåring för att genom en rymdfärd genom ett maskhål vid Jupiter försöka hitta en ny planet för mänskligheten. I slutet av filmen möter han henne igen på hennes dödsbädd, då är hon mycklet gammal medan han fortfarande är i fyrtioårsåldern.

Det bästa är växlingen mellan scener i yttre rymden och scener på jorden där allt hänger samman genom en sorts krökt rum i tiden. Cooper befinner sig i två världar samtidigt, men kan ändå inte förhindra det som sker. Dylan Thomas citeras en gång för mycket, rymdprojektet bär namn efter Johannes 11:1-44 och vi förstår att vara människa betyder att vara tillsammans med andra.

Godfrey ordnar allt

Betyg: 3 monument

Det handlar om klass och i viss mån om socialt ansvar, men mest om enfaldiga, verklighetsfrämmande och egocentriska överklassfamiljer. Den hemlöse Godfrey får plats som butler hos famljen Bullock - en plats som ingen butler stannat på mer än ett par dagar. Men Godfrey passar in, han anstränger sig för att vara en god butler och han vet precis hur han ska vara det. Det är något märkligt med det. Så småningom förstår vi att han också tillhör överklassen och hans hemlöshet bara var tillfällig.

Lysande dialog där replikerna kastas än hit än dit i ett spel med ganska hög insats. Bäst är Carole Lombard som den fullkomligt sanslöst enfaldiga Irene Bullock och Jean Dixon som den cyniskt vassa husan Molly. Men hela ensemblen är oerhört välspelande. Nu räcker det inte med en god dialog och en god ensemble, det måste också vara en god historia - och det är det inte. Alla nålstick i den uppblåsta amerikanska överklassen förtas av det sockersöta slutet. Godfreys klarsyn tycks försvunnen. De sista blev inte först och de första blev inte sist, för att tala med Matteusevangeliet 19:30.

The Promise/Wu ji

Betyg: 2 monument 

Snyggt gjort, med körsbärsblom som sakta faller och stridande som snurrar i luften. Men en ganska tunn berättelse. En ung flicka gör en överenskommelse med gudarna om att hon ska få all världens rikedomar, men de män hon kommer att älska ska tas ifrån henne. Som barn är det ett enkelt val. Senare möter vi henne som missnöjd drottning då hennes make av misstag blir mördad av en slav som klätt ut sig till general. Just förklädnad är en del av berättelsen, generalens karmosinröda rustning har stor betydelse, liksom en svart kappa av korpfjädrar. Slaven, generalen och usurpatorn blir en triangel runt kvinnan. 

Det är flera löften som ges, varav några om bryts i samma stund. Men vad det egentligen är som avgör om löften bryts eller inte får vi inte veta. Här förekommer folkmord, och människor som kan springa snabbare än tiden. Den onde får till slut sitt straff, men frågan är vem som segrar.

The Saddest Music in the World

Betyg: 4 monument

Twin Peaks möter Broadwaymusikal och plockar upp en hel del tysk expressionism på vägen. Mycket udda med samma teatrala kulisslandskap och "maskade" kamera som i Archangel - dvs bildrutan är suddig ute i kanterna med enbart fokus i mitten, vilket ger en känsla av tidig stumfilm. Nu befinner vi oss i Winnipeg, världens sorgligaste stad, där det lokala bryggeriets excentriska ägare (Isabella Rossellini) just utlyst en tävling om vilket land som har den sorgligaste musiken. Till detta en hel del öldrickande, ett begravningsfölje på skridskor, både ett sjungande ishockeylag och ett sjungande curlinglag, minnesförluster, skotten i Sarajevo, sorg, förvivlan och ett par benproteser i rejält kanadensiskt glas. 

Det är märkligt, men intressant och vi vet inte alls vad som ska hända. Själva tävlingen är fantastisk med siamesisk flöjtmusik, afrikanska trummor, säckpipor, flamenco och cellomusik inför en ivrigt påhejande öldrickand publik. Bäst är de två radiokommentatorerna som med iskalla cynismer bedömmer sorgen hos de som uppträder. Manuset bygger på en novell av Kazuo Ishiguro.

Cape Fear

Betyg: 3 monument

Jag är inte så förtjust i våldsfilmer eller thrillers, men det är snyggt gjort även om Robert De Niro har en ganska fånig dialekt. Han är en sexförbrytare som avtjänat sitt straff men är fylld av hämndbegär gentemot den advokat (Nick Nolte) som försvarade honom i rätten. Långsamt närmar han sig advokatens familj, först förgiftar han hunden, sedan möter han dottern och oavsett vad advokaten gör rör han sig närmare och närmare tills han och advokatens familj är ensamma på en husbåt.

Otäckt, grymt och våldsamt, men välgjort. Advokatyrket står i centrum, dess moral och dilemman. Men bakom det handlar det om klass och föräldrauppror. Å andra sidan är synen på sexuella övergrepp ytterligt föråldrad. Galaterbrevet 3:4 citeras, Jobs bok läses och en hel kropp är fulltatuerad med bibelcitat, trots det är det långt från evangelium. Märkligt nog tycker jag att Nick Nolte i sin glansiga kostym är läskigare än Robert De Niro i kortärmad skjorta.

Troll 2

Betyg: 4 monument

"Trollens DNA har mer gemensamt med granar än med människor. -Det är ju för att de är natur". Återigen står naturen mot den moderna civilisationen = kristendomen. Ett troll som varit sövt för forskningsändamål väcks till liv och följer den gamla pilgrimsvägen för att hämnas på Olav den Helige och Nidarosdomen, de som bedrev klappjakt på troll när kristendomen erövrade Norge. 

Det blir en film om det mångkulturella Norge, om hur politiska beslut nuförtiden fattas på känslomässig grund och inte på fakta, om nationalism och internationalism och om hur kyrkan våldfört sig på naturen. Men Olav den Helige får sin upprättelse, 1 Mos 1:3 citeras och vapnen lämnas utan kommentar inför inträdet i helgedomen. Att dopfunten i Nidarosdomen däremot skulle innehålla vigvatten är teologiskt inkorrekt. Trots det är det en av de mest teologiska filmer jag sett på länge. Bäst är att huvudpersonen är Professor Tideman.

Jordens salt

Betyg: 3 monument

En amerikansk film från femtiotalet som fullkomligt motsäger McCarthy och hans jakt på kommunister. Den är regisserad, producerad, skriven och musiksatt av de som redan var svartlistade, så de kunde lika gärna göra en revolutionär film. Filmen är delvis finansierad av det amerikansk gruvfacket, vilket känns naturligt då den handlar om en gruvarbetarstrejk i New Mexico. Det intressanta är att det inte är gruvarbetarna i sig som är huvudaktörerna, utan deras fruar. Strejken pågår i flera månader, men inget händer förrän kvinnorna träder in. Vilket de flesta män motsäger sig. 

Det är intressant att se en film från amerikanskt femtiotal som både framhåller fackföreningar, arbetare och framförallt kvinnor. Tyvärr så blir det ändå för lamt på något vis. Som om realismen tar över och kväser dramat. Vackrast är inledningsorden : "Detta är vårt hem. Huset är inte vårt, men blommorna är våra. Blommorna är våra". Mycket hårt arbete, rasism och arbetsköpare som sår split mellan arbetarna. Det känns igen! Titeln är hämtad från Matt 5:13, men här står det för barnen, det är de som är jordens salt. Bäst är när kvinnorna förs bort av sheriffens män och de sjunger:

                                Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp! 
                                Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter. 
                                Aldrig ger vi upp!

Så har jag också sjungit!

Archangel (1990)

Betyg: 4 monument

Poetiskt, teatralt, ganska roligt och ytterst märkligt. En enbent kanadensisk soldat anländer till Archangelsk, 1919, när staden attackeras av bolsjeviker - men de kan lika gärna vara tyskar, eller hunner. Han har förlorat sin älskade Iris, men tycker sig se henne igen. Men den kvinna han misstar för Iris är redan gift med en man med grava minnesproblem. 

Det är en blandning av stumfilm och talfilm, ibland tar ljudbilden helt över och talet dränks, ibland kommer en textruta helt oförhappandes. Allt är kulisser, snön som ständigt faller, skyttegravarna med sina ikoner, striderna i en sorts skuggspel och flygturerna till Murmansk. Denna film liknar knappast någon annan film jag sett. Knappt begriplig, men mycket sevärd. Vackrast är dörrarna på hotellet i Murmansk.

Little Big Man

Betyg: 4 monument 

Är detta en film om USA:s relation till urinnevånarna eller är det en film om Vietnamkriget? Att den utspelar sig i Västern och på prärien är en sak, men den är gjord 1970 i en tid som färgades av det orättfärdiga kriget i Vietnam. Tydligast blir det när kavalleriet begår en massaker i en by och en kvinna rusar ut ur en tipi medan hennes rygg brinner. Det kunde lika väl ha varit napalm. 

Jack Crab (Dustin Hoffman) minns sitt liv och berättar för en nördig antropolog om hur han blev uppfostrad av Cheyenner, hamnade hos en grym präst, sålde fuskmedicin, var revolverman, mulskötare, tapper krigare, handelsman, trapper, eremit och slutligen spejare åt general Custer som han ledde till nederlaget vid Little Big Horn. En fantastisk skröna, berättad av en 121-åring där ursprungsamerikanernas liv och tänkesätt framstår som så mycket klokare och mer genomtänkt än de vita människornas strävan efter att förstöra allt, vilket ställer frågan: Är det en film om Cheyennernas kultur eller en dröm om ett alternativt samhälle i det sena sextiotalets USA? Stundtals elegant i sin humor, stundtals föråldrad - särskilt i kvinnosynen. Vi får ta del av tidstypisk förfärlig teologi, höra några kända psalmer och en vacker bön i tacksamhet. Roligast är general Custer när han talar om ”poison from the gonads” (könskörtlarna). 

Det ligger i blodet

Betyg: 3 monument

Inget är heligt, inget är rätt, allt kan vridas och vändas på tills du inte minns vilket som var rätt eller fel. Kanske är det en helt anarkistisk film, eller något annat som jag inte förstår. Den gode, vänlige hamnar ideligen i fängelse. Den som ljuger och luras vinner den vackra kvinnan. Journalisterna är lögnare, politikerna är korrumperade, mördarna är ångerfulla och frågan är om vi som betraktar detta kan avgöra vad som är vad.

Elegant med fantastisk dialog, men moraliskt/politiskt ytterst tveksamt. Mitt i allt oupphörligt prat dyker Ps 8:3-5 upp, vilket trots allt förvånar. Cary Grant spelar Cary Grant, denna gång som chefredaktör på en tidning. Mycket telefonerande.

Il boom/Högkonjunktur

Betyg: 3 monument

Det är en slags Faust-historia, men istället för evigt liv handlar det om pengar. Giovanni är skuldsatt upp över öronen, men lever ändå ett lätt och lyxigt liv med sin hustru och deras betydligt rikare vänner. Lägenheten, bilen, möblerna - allt är intecknat, men hustrun vet inget. Desperat försöker han låna pengar, men ingen vill hjälpa honom tills han söker upp djävulen i form av en enögd byggherre och hans kraftfulla kvinna. De ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Så är han då plötsligt rik, men till vilket pris ...

En drift med Italiens nyrika och materialistiska medelklass som dansar till amerikanska modedanser, festar till långt in på nätterna och byter fruar. De lever flott men är snåla när det gäller vänskap. Det är välspelat och elegant, men komedin övergår i tragedi när vi lämnar Giovanni åt sitt oblida öde. Vi får möta en gudfruktig general och förstå att både präster och poeter behöver låna pengar. Roligast är klippet från den barfota Mariaprocessionen till den amerikanska dansen. Snyggast är chefens hem, italienskt sextiotal i sin prydno.

Lagaan

Betyg: 3 monument

 

En arrogant brittisk officer utmanar de skatteplågade invånarna i en by i Gujarat i västra Indien. I sin hybris lovar han dem skattebefrielse i tre år om de vinner över hans lag i kricket. Men om de förlorar får de betala tredubbel skatt. Utblottade som de är och med regnen som uteblir kan de inte annat än anta utmaningen. Problemet är att ingen vet egentligen hur man spelar kricket. 

Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Ett mäklarkontor. Cynismer och lögner. En värld av män som tävlar om vem som ska sälja mest, men de kundlistor de har tillgång till är för dåliga. Ingen kan sälja och de hotas av avsked om de inte säljer. Tänk om någon bröt sig in på kontoret nattetid och stal de lukrativa listorna? Det är vad som händer och vi är osäkra på vem av dem det är som gjort det. Alla far ut mot varandra, skällsorden haglar, den som nyss var tyst är nu den som talar högst och vice versa tills det kommer fram vem som är den skyldige. 

En fantastisk dialog, ibland bara grymtningar ibland oförskämdheter, ibland deperata sanningar, ibland rena rama skitsnacket - alla ljuger på sitt vis, ingen går att lita på och kapitalismens grundidé - att sälja till varje pris blir en del av cynismen. Här diskuteras helvetet på jorden, dricks en del whisky och pratas och pratas. Fenomenala skådespelare där Jack Lemon är bäst som en sentida Willy Loman. 

Livets tåg/Train de vie

Betyg: 5 monument

Det är absurt, tragikomiskt och fullkomligt underbart! I en chassidisk by någonstans i Mellaneuropa rymmer en hel by med tåg från nazisternas förföljelse till friheten i Palestina. De tyska uniformerna har de sytt själva, korna och gässen har de med sig liksom torahrullarna. Deras vapen är gjorda av halm och deras mod är okuvligt. I de tågvagnar de snickrat ihop är mezzuzan gömd bakom hakkorset och när det är dags stannar hela tåget för att fira shabbesh, fast de som ska spela tyskar får lov att ha hjälmarna på. Allt är galet från början till slut, men det är så lätt att acceptera sagan. Vi vill att detta ska ha hänt! Trots de ljusa färgerna, musiken och dansen är filmen lika allvarlig som den dystra God afton, Herr Wallenberg.

Här möter vi marxist-leninistiska materialister som aldrig läst Marx men som bildar sovjeter i varenda tågvagn, en schackmästare som läser kartor, en tjänsteman från den statliga järnvägen som aldrig kört ett tåg och en rabbi som ömsom förbannar ömsom prisar Gud. Roligast är nog när de jämför tyska och jiddish; "Tyska är som jiddish men utan humor". Men den envisa partisangrupp som ständigt försöker spränga tåget är också obetalbar. 

Flicka och hyacinter

Betyg: 4 monument

Det börjar i dunkel, nästan totalt mörker. Några röster på en fest, vi blir inte presenterade, inga ansikten. Sedan får vi följa en av kvinnorna när hon går därifrån och väl hemma hänger hon sig i takkronans krok. Hela filmen går ut på att ta reda på varför, men det är ingen deckare utan ett drama om ensamhet och omöjlig kärlek. Mycket välkomponerat! Den döda kvinnans granne vill ta reda på mer så han söker upp personer som känt henne och då får vi tillbakablickar ur hennes liv. Dessa tillbakablickar ger små pusselbitar i det större mönstret som skildrar svårigheten att leva sitt eget liv under svenskt fyrtiotal. 

Bra skådespeleri, särskilt Eva Henning och Anders Ek. Vi får höra en del av Edith Södergrans "Färgernas längtan", höra SvPs 116 och höra talas om nyrakade borgarbrackor och andefattig konst. Bäst är slutet då vi är tillbaka på festen från filmens inledning, men nu vet vi mer. Men själva upplösning är ytterst elegant presenterad och sedan gömd. Den som söker sanningen finner den aldrig, men vi vet. Både struktur och slut påmminner om Orson Wells Citizen Kane.

God afton, Herr Wallenberg

Betyg: 3 monument

Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."

Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8). 

Kärlek 65

Betyg: 3 monument

Kanske Bo Widerbergs snyggaste film, men också den mest självupptagna och definitivt inte en av de bästa. Börjar rappt med snygga scener, Inger som tar av sig lösögonfransar, lösnaglar, bh-kupor i en sorts suverän vardaglighet - sedan vackra bilder från stranden runt Kåseberga och Skillinge, särskilt när Keve vandrar med dottern på stranden och vi följer dem genom ett staket med grova stolpar. Skuggor, ljus, vinklar panoreringar - allt är elegant. Men det tappar fart efter en knapp timme och sedan blir det för alltför långsamt och pretentiöst med stillsam pianomusik till stillsamma bilder.

En filmregissör (tydligt Bo Widerberg själv) spelad av Keve Hjelm bor med sin familj, och sina vänner som kommer och går, på en skånegård där de flyger med drakar, helsteker gris, samtalar ibland och är mest olyckliga. Samtidigt reser han till Stockholm och möter sin älskarinna. Det lite speciella är att alla skådespelare har sina riktiga namn; Inger (Taube), Keve (Hjelm), Evabritt (Strandberg), Björn (Gustavsson), Ann-Marie (Gyllenspetz), Kent (Andersson). Trots att Bo Widerberg tydligt har sagt att detta är en horisontell film utan Gud (i kontrast til Bergmans filmer), citeras Matteus 22:14 - i gamla översättningen förstås! 

 

Gå och se

Betyg: 5 monument

Kanske den bästa film om krig som någonsin gjorts. Kanske den värsta film om krig som någonsin gjorts - och just därför den bästa. Här finns inga hjältar, inga ärofulla strider, inga eggande tal, ingen patriotism - bara dödandet, grymheten, lidandet och rädslan. Och samtidgt är det vackert, poetiskt och stundtals dråpligt - som bara ryska filmer kan vara. Grymma och dråpliga, poetiska och politiska, djupt teologiska och helt religionsbefriade. Med fantastiskt skådespeleri av den då sextonårige Aleksei Kravchenko som Flyora.

Bäst är kanske ändå ljudspåret, en ljudcollage som ibland är begriplgt och oerhört vackert, ibland bokstavligen ett ramaskri (Matteus 2:18), ibland bara skärande och kaotiskt. Särskilt när vi hör det som sker och sägs genom Flyoras söndersprängda trumhinnor. Allt slutar med "Lacrimosa" ur Mozarts Requiem.

Quilombo

Betyg: 4 monument

En närapå surrealistisk film om Quilombo dos Palmares, ett samhälle grundat av förrymda slavar i Amazonas djungler på sextonhundratalet. Mycket dans, mycket sång, mycket musik. En del djungelbilder i solnedgång, arapapegojor och ogenomtränglig grönska, men också strider mellan européer (portugiser och holländare) med kyrasser och kanoner och de fria slavarna med målad hud och kastspjut. Palmares är en blandning av urkommunism och teokrati, men hela tiden en fristad för den som motsätter sig kungen och plantageägarna. Samtidigt en nagel i ögat på de koloniala makthavarna. Striden är ojämn, men Palmares håller ut i nittio år (1605 - 1695).

Vackrast är själva språket, den brasilianska portugisiskan. Både mjukt och kraftfullt på samma gång. Dans och sång blir motståndshandlingar, ett kors blir ett svärd, eller en talisman. Handklappningar i ökande rytm blir en utmärkt hjälp vid en förlossning och en pojke uppfinner fotbollen medan allt vardagsliv bara pågår. Det är fint, märkligt och stundtals underbart - som när några av soldaterna byter sida och förklarar vad de kan göra för de fredlösa; en är konditor, en är skådespelare, en är trollkarl. Naturligtvis berättas om befrielsen ur det egyptiska slaveriet och vandringen genom Sävhavet (2 Mos 14).

Drakens väg/The Way of the Dragon

Betyg: 3 monument

Kanske är detta sjuttiotalets sämsta dialog, dessutom delvis dubbad. Men dialogen har mycket liten betydelse när Bruce Lee är med. Han säger inte mycket, men slåss desto mer. Här kommer han direkt från Hongkong till Rom för att hjälpa sin kvinnliga släkting i hennes konflikt med lokala gangsters om den restaurang som hon driver. De lokala gangstrarna är mycket uppenbart amerikaner, medan de goda är kineser. Var italienarna håller hus det kan man fråga sig. Men slutstriden sker på Colosseum i alla fall. Den striden är att likna vid konflikten mellan Jakob och Esau i Första Mosebok, här besegrar den släta Jakob (Bruce Lee) den ludne Esau (Chuck Norris). 

Mycket är fånigt, men slagsmålen är snygga. Snabba och relativt oblodiga. Mest intressant är ljudbilden där varje slag är förstärkt till en sorts slagverksmusik. Till det Bruce Lees märkliga fågelljud när han blir riktigt arg.

Det grymma svärdet

Betyg: 2 monument

Detta är en fantastiskt dålig film, men jag gillar genren; ”sword and sorcery”, så det är samtidigt en underbar film. I facklornas sken strider rättrådiga män mot ondskans hantlangare i trånga passager. Det är männens värld, men det är kvinnorna som ser till att det händer något. En ond man tar över det goda kungariket med hjälp av en död trollkarl. Senare hämnas den goda kungens son och har ihjäl både usurpatorn och den döde trollkarlen. 

Det är stundtals osammanhängande, dåligt skådespeleri och patetiskt från början till slut. Märkligast är musiken som hela tiden talar om för oss vad som är på väg att hända. Och att vara kung tydligen innebär att ha ett fult skägg. Här förekommer en korsfästelse och en vigselritual på latin, samt en tydlig moské med minareter och allt trots att tiden är forntida och mytisk, bortom tideräkningen. 

12 Years a Slave

Betyg: 4 monument

 

Det är en oerhört skickligt komponerad berättesle, med tillbakablickar och återkommande scener samtidigt som berätteslen i sig är ganska rättfram. På något vis som Kirkegaard säger: "Vi lever livet framlänges men förstår det baklänges". Men också en fin avvägning mellan ett personporträtt och en kollektivhistoria. Solomon Northup lever ett gott liv i en liten stad i New York på 1850-talet med fru, barn och ett kreativt yrka. Det som skiljer honom från hans vänner är att han är afroamerikan. Det gör att han blir lurad i en fälla, kidnappad och såld som slav i sydstaterna. Kontrasten kan inte var större mellan hans borgerliga medelklassliv och slavens lidanden. Jo, kanske mellan slavägarnas familjer, fester och bostäder och slavarnas kollektiva sovloft. 

Det intressanta med filmen, det som gör den så förtvivlat obehaglig, är realismen. Inte i första hand realismen i våldet och förnedringen, utan realismen i att de skyldiga inte straffas. Så är historien, det är inte självklart att de onda far illa. Snarare säger vår erfarenhet det motsatta, Det smärtar! Det är också plågsamt hur slavägarna ständigt bryter mot det andra budet: "Missbruka inte Herren, din Guds namn". Starkast är scenen när slavarna sjunger "Roll, Jordan, roll". 

Spartacus (1960)

Betyg: 4 monument

Storartad och politiskt frispråkig, men lite för lång och kanske en scen för mycket med tusentals människor som vandrar genom öde landskap. Det börjar med en berättarröst som beskriver det romerska imperiet som besmittat med den tidens sjukdom; slaveriet. Sedan möter vi Spartacus när han i förtvivlan över hur andra slavar behandlas ger sig på en vakt och biter hälsenan av honom (ett eko från 2 Mos 2:32-33). Han blir köpt av en gladiatortränare och på skolan gör han och de andra uppror. De samlar ett stort följe av förrymda slavar - tio tusentals - som liksom gladiatorerna bara vill ta sig till havet och fly landet, lämna det gamla bakom sig och leva fria i sina hemländer. Men varken patricierna eller plebejerna i den romerska senaten vill låta dem löpa. Intrigerna pågår samtidigt som slavarmén besegrar de romerska trupper som skickas efter dem. Till slut blir de inringade och tvingas till en bitter sista strid, förrådda och offer för romersk inrikespolitik. I slutscenen är alla överlevande korsfästa, men Spartacus son och hustru lever och det som fria människor!

De romerska politikernas girighet och cynism kontrasteras mot slavarméns vardagsliv och folkliga gemenskap. Maktens män, de som äger land och pengar är inget värda - det är den enkla mäniskan som bär rätten att kallas människa. Här ekar det också från både Predikaren (Pred 3:1-8) och Paulus (2 Kor 12:9-10). Bäst är Peter Ustinov som Batiatus och Charles Laughton som Gracchus. Märkligast är den bisexuella inviten ("både ostron och sniglar") när Crassus badar. 

 

Mannen som ville bli kung

Betyg: 3 monument

Det börjar i det exotiska, en lång inledning med ett svep över indiskt gatumyller som avslutas med fakir efter fakir som gör sina trick. Sedan kommer förtexterna. Scenen är satt: Det exotiska Indien. Men ärendet är kanske mindre just Indien och det exotiska utan en moralisk berättelse om hur uppgång går före fall, eller hur den som gapar efter mycket mister hela huvudet. Två tvivelaktiga soldater ur den brittiska armén tar sig tvärs över Himalaya för att lura befolkningen i det fjärran Kafiristan att de är gudar och från himlen sända. Det går till en början alldeles utmärkt, ortsbefolkningen är vidskeplig, okultiverad och ganska enfaldig. Men när den ene etablerar sig som gudomlig kung i rakt nedstigande led från Alexander den store börjar det knaka i vänskapen och till sist störtas de bägge i fördärvet. Leken är slut, imperiet faller sönder. Det som återstår är galenskap och ett makabert minne.

Allt kretsar kring Frimurarna och deras symbol med Guds allseende öga med påstådda rötter hos Alexander den store och kung Salomo. Hur det än är med det så får vi se svindlande vackra landskap och majestätiska berg i snö. Trots ett ironiskt anslag blir filmen bara en i raden av filmer där den brittiska överlägsenheten möter okunniga och barbariska folkslag. Den är ändå gjord 1975! Fånigast är det återkommande kraftuttrycket "God's holy trousers" och märkligast är psalmen "The Son of God Goes Forth to War", sjungen i undergångens stund.

I huvudet på Bo

Betyg: 3 monument 

Bo Widerberg är en komplicerad person - vilket vi kanske alla är - dels en skicklig filmregissör, dels en ganska otrevlig person som kunde driva medabetare till vansinne. Jag vill inte tro att det ena var beroende av det andra, snarare att det råkade sammanfalla. I filmen om Bo ges inget svar på den frågan och den berörs egentligen väldigt lite. Det är en film gjord med alltför stor respekt och vördnad. Något som nog inte Bo Widerberg själv skulle ha brytt sig om. Fantastiskt fina filmklipp från fantastiska filmer; Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Ådalen 31, Mannen på taket, Mannen från Mallorca ... Intressanta klipp från intervjuer och tv-program, men bortanför klippen så tillförs ganska lite. 

Roligast är när en ganska ung Bo Widerberg krasst konstaterar " att ingen arbetar i Bergmans filmer". Bäst är när sonen Martin, kanske tre år, leker med såpbubblor i slutet av Ådalen 31. Den vackraste filmscen som spelats in i Sverige!

Kansas City

Betyg: 3 monument

30-tal, röstfusk, våld och jazzmusik. Ungefär så. Bäst är jazzmusiken där vi ständigt återkommer till The Hey Hey Clubs källare, vars toner ibland går utöver bilden och sipprar in i nästa filmklipp. Annars är det gråväder över Kansas City där en smågangster råkar råna fel person och blir kvarhållen i jazzklubbens inre rum. För att befria honom tar hans deperata flickvän, Blondie, en högt uppsat politikers fru, Carloyn, som gisslan. Ur deras ojämnlika relation spirar vad som skulle kunna kallas vänskap eller systerskap, till slutscenen då den passiva träder ut ur sin passivitet. Är det ett barmhärtighetsmord, ett "crime passionel" eller ger hon helt enkelt bara igen?

Det är en grå, dyster bild av 30-talet utan någon egentlig glädje. Vilket spiller över på filmen som sådan. Den är ganska tråkig utan större spänning, inte heller någon större skådespelarinsats. Harry Belafonte som gangsterboss fungerar inte för mig, hur många cigarrer han än röker. Bästa scenen är när Blondie och Carolyn sitter i bilen och diskuterar film och filmstjärnor, roligast när guvernören ska trösta Carolyns man och inte minns vad hans fru heter. 

Lake Michigan Monster

Betyg: 2 monument

Allt är mycket märkligt och fånigt. En påstådd kapten samlar en skara "specialister" kring sig för att bekämpa ett påstått monster i Lake Michigan som ska ha dödat hans far, på mycket grunnt vatten visar det sig. Specialisterna är: en vapenspecialist, en ekolodsspecialist och en avskedad sjöman. De går vetenskapligt till väga och kastar sig in i monsterstriden med gott humör. Då och då brister någon ut i sång. Här finns också en delvis enögd bror till kaptenen som målar fantastiskt enkla tavlor och en familjehistoria.

Det blir aldrig särskilt roligt eller läskigt, mest bara obegripligt och fånigt. Roligast är kommentaren: "Ekolod är bara för veklingar". Kanske handlar det i slutänden om försoning, kanske inte.

Natten i Varennes

Betyg: 5 monument

Mycket välgjord, från öppningsscenens tittskåp med presentatör till slutscenens hovnigning för kungens kläder. Det ryktas att kungen och Marie Antoinette har flytt Paris för att samla en här av kungatrogna och slå ner revolutionen. På samma väg, bara några timmar efter, reser ett helt annat ekipage; den amerikanske revolutionären Thomas Paine, kungavännen Casanova, pornografen Restif De La Bretonne, en rik köpman, en italiensk operasågerska, en grevinna från hovet med tjänstefolk och en änka från Champagne. De går i och ur vagnen, byter platser, men håller hela tiden samtalet igång. Ett samtal som handlar om revolutionen, folkstyre, erotik, minnen, åldrande, litteratur ... Det är genom samtalet vi får en bild av samhället, tiden och känslorna kring revolutionen. Allt mycket välspelat där Marcello Mastroianni är helt suverän som den åldrade Casanova. Till slut hinner de upp upp kungen, just i Varennes.

Vi får ett mycket udda gudsbevis oss till livs och en kommentar till Matteus 20:16; folket accepterar inte längre att de sista ska bli de första i himmelriket, de vill bli det redan i detta liv. Roligast är säkerhetsbältet i Casanovas vagn.

30 silverpenningar / Silver Bears

Betyg: 3 monument

Den svenska titeln är smått obegriplig, här finns ingen koppling till Judas' förräderi, men det låter ju snyggt och 1978 var en bibelreferens tydligen säljande. Däremot förekommer det silver, mycket silver. En amerikansk gangster vill med hjälp av sin brittiske kamrer (Michael Caine) köpa en bank i Schweiz för att kunna tvätta pengar. Den lilla, halvt bortglömda bank de köper visar sig ha kontakter med en illegal silvergruva i Iran. Utifrån detta blir det många komplikationer då alla vill komma över silvergruvan och försöker lura varandra; andra banker, silvermiljardärer, gangsters och så de som äger gruvan förstås. Om det nu finns någon gruva..?

Rätt elegant med en snygg början då ett gäng amerikanska gangsterbossar möts i en bubbelpool. Men det är ändå lite mycket luckor i storyn och en del onödigt överspel av Jay Leno och inte särskilt roligt heller. Det roligast är dock när de amerikanska gangstrarna diskuterar Michael Caines rolfigur: 
- I don't like him, he's a fag!
- He's not a fag, he's just british.
- What's the difference? 

Annars blandar de ihop Esters och Daniels bok i Bibeln. Esters bok utspelar sig i Susa, där silvergruvan ligger, men inte Daniels bok. Däremot är Daniel enligt legenden begravd i just Susa. 

Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av. 

Outrage

Betyg: 3 monument

Om en våldtäkt och vad den får för konsekvenser. Inte konsekvenser i staden där det hände utan hos kvinnan som utsattes. Hur hennes relationer bryts ner, hur hennes vardag omintetgörs, hur hon flyr och försöker leva ett nytt liv, men misslyckas när en man kommer för nära och hon upplever våldet en gång till. Det speciella är att filmen är amerikansk och från 1950. Då bör våldtäkt i princip varit tabu på film, men Ida Lupino - en av USAs få kvinnliga regissörer under fyrtio- och femtiotalet - förstår att det är viktigt. Kanske blir det för psykologiskt till slut, men slutappellen för ett humanitärare samhälle med mer resurser till psykiatrin och mindre till fångvården ekar ända hit till vår tid där vi gör tvärtom.

Skådespelet är inte så övertygande, men ärendet är viktigt. Kanske har det fått ta över. Annars en snygg vardaglighet och ett upriktigt samtal om tro och tvivel.

Bilrånaren

Betyg: 4 monument

Det börjar med en tydlig text om att filmen har en verklighetsbakgrund: "Det hade kunnat vara din bil som stannade och tog upp den okände liftaren..." Sedan följer en mycket snygg start där vi varken får se mördaren eller brottet, men vi är med på plats hela tiden! Mycket mörker, mycket skuggor. Senare i öknen tvärtom, ett överflöd av ljus, starkt ljus. Ljussättnigen är lysande, liksom William Talman som den efterlyste mördaren Emmet Myers. Större delen av filmen utspelar sig i en bil där Emmet Myers tagit två män som gisslan och driver dem framför sig genom Mexikos öknar och sömniga småstäder. 

Även om brottpsykologin är lite för enkel är det en mycket spännande film, där vi hela tiden tror att något ska hända fast det inte gör det förrän på slutet. En laddad välsignelse och en desperat bön ingår också.

Européerna

Betyg: 3 monument

New England i höstskrud, mycket vackert. Och just hösten är det bästa med filmen, löven som faller och träden som blir allt naknare medan relationerna utvecklas, eller avvecklas beroende på vilka vi menar. Gertrude är en udda fågel i sin strängt puritanska familj, så när två kusiner från Europa helt oanmält dyker upp med en fläkt av bohemeri och flärd blir hon mer exalterad än vad som anses passande. Just vad som är passande är en sorts tema i denna berättelse som bygger på en roman av Henry James. 

Snygga kostymer, snygga repliker, snygga kameravinklar, men väldigt lite handling. I romanen fungerar det säkert bättre, men här blir det mest olika personer som pratar förtroligt med varandra på olika platser. I grunden en konflikt mellan det protestantiskt kamerala USA och det passionerat katolska Europa. Vi kan nästan begripa att Henry James bror William James var den som skapade ämnet religionspsykologi.

Körkarlen (1921)

Betyg: 4 monument 

Slumsyster Edit ligger för för döden i tuberkulos men kan inte sluta tänka på de elända. Särskilt tänker hon på David Holm, en förhärdad suput som hon försökt rädda från dryckenskap till ett gott familjeliv. Har hon förvärrat det för honom, eller har hon kunnat hjäpa? Hon måste få träffa honom innan hon dör. Problemet är att han just dött i ett fylleslagsmål på kyrkogården. Hans ande plockas upp av Körkarlen, dödens hantlangare som med sin gamla kärra hämtar de döda och låter dem se vad de åstadkommit i livet. Det är för David Holm ingen grann syn.

En moralitet på många sätt. Men också en berättelse om smittspridning, bönhörelse och kristen idealism. Oerhört skickligt gjord med alla dubbelexponeringar då andarna färdas bland de levande. Här kommer vi nära både syndare och rättfärdiga på ett sätt som saknas i Körkarlen från 1958. Bra skådespeleri, särskilt Hilda Borgström som Anna Holm och Victor Sjöström som David Holm.

Listers: A Glimpse Into Extreme Birdwatching

Betyg: 4 monument

Owen och hans bror Quentin ger sig ut på det som fågelskådare kallar "a big year", dvs att under ett år se så många fåglar som överhuvudtaget är möjligt inom ett begränsat område. Området är det kontinetala USA, dvs 48 stater. Problemet är att de aldrig har skådat fågel förut. Och då de närmast är vad man kan kalla "slackers" och inte har några pengar så är oddsen inte så höga. Men de har en bil som de kan sova i. Detta blir en helt fantastisk film! Underbara fågelbilder, märkliga möten med både omöjliga och möjliga människor, suveräna ironier, trista parkeringsplatser, hemmagjorda båtar och enorma myggsvärmar. Men framförallt fåglar av alla de sorter. Hur går det för dem? Det får du se i filmen, finns på youtube.

Bäst är för- och eftertexterna, mycket snitsigt gjorda. Roligast är bibelreferenserna till profeterna Hesekiel och Joel. 

The Handmaiden

Betyg: 3 monument

Alla luras, alla lurar alla. Inget är som det egentlig tycks vara. Filmen består av tre delar och varje del avslöjar hur fel vi uppfattade den förra delen. En tränad ficktjuv får en arrangerad anställning som kammarjungfru åt en rik japanska i det av Japan ockuperade Korea. Kammarjungfruns upgift är att se till att hennes gangsterboss ska kunna gifta sig med den rika kvinnan och sedan göra sig av med henne. Nu blir det inte riktigt så. 

Mycket erotik - de Sade och liknande japanska pornografiska klassiker (möjligen påhittade) - en del våld, men framförallt snygga interiörer och välspelat i en rätt komplicerad historia där kärleken segrar till slut. Våldet och erotiken känns påklistrad och har inte så mycket med själva berättelsen att göra. Men det gör kanske filmen mer "spännande". 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.