Betyg: 3 monument
Det är grått, dystert och klaustrofobiskt från början till slut, som vore alla redan döda - först i de allra sista bilderna från det befriade Budapest lyser solen. Tydligt följer färgsättningen berättelsens stämning. Döden och förtvivlan håller Budapest i sitt grepp de sista månaderna av Andra världskriget när tyskarna och de inhemska pilkorsarna vill hinna utplåna stadens stora judiska befolkning innan ryssarna kommer. Det är klart att i en film om Raoul Wallenberg måste han själv stå i centrum, och Stellan Skarsgård gör det bra, men problemet är att alla andra blir skuggfigurer, ett opersonligt kollektiv. Vilket motverkar filmens idé; att just ge personlighet, namn och värdighet åt varje mördad. Marja säger det så tydligt; "jag vill att mördarna förstår att vi har hår, fötter, händer, kroppar - vi är verkliga människor."
Dialogen är det viktiga, det är mycket spring på gator om natten och upprörda möten med tyska och ungerska beslutsfattare, men det som bär filmen är de långsamma samtalen i den övergivna lägenheten, samtal om liv, existens, Gud och död. Människans helighet framträder och Predikarens ord om att "allt har sin tid" motsägs (Pred 3:1-8).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar