Betyg: 2 monument
Om svart pedagogik med en rent sadistisk musiklärare som medvetet plågar och skäller ut sina elever för att de ska ”bryta igenom sina gränser” för att någon kanske ska kunna bli en ny Charlie Parker. Det är fullkomligt fruktansvärt och horribelt, men denne lärare som avskedas på grund av grava trakasserier mot stundenterna får upprättelse på slutet när den plågade slagverkaren Andrew åter spelar så händerna blöder med den hatade/beundrade läraren som bandledare. En för mig helt obegriplig moral!
Annars traditionell tonårsfilm om ambition, relation och framtidsdrömmar. Alla närbilder på cymbaler gör dock att du tröttnar efter ett tag. Det märkliga är att musiken endast blir prestation och nästan aldrig glädje eller uttryck för något annat än vad som står i noterna. Musik är mer än så! Vad blev det av att ”sjunga och spela till Guds ära” (Ps 47:7 )? Eller vad hände med andemeningen i Lill Lindfors sång "Musik ska byggas utav glädje"? Här hade det likaväl kunnat handla om sportprestationer eller skolbetyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar