De ohängda

Betyg: 4 monument

Tänk er en Westernfilm med manus av Samuel Becket inspelad i en sandgrop i Finland - om det nu går att tänka sig. Det går tydligen att göra film på det viset. I en vag framtid slår två vilsna existenser, Lone Ranger och Tonto, på sätt och vis följe med en tredje, Gonzales på väg till den "stora" och svåruttalade staden Helsinkigradstad. Dock går de mest i cirklar, först med häst och vagn, sedan med enbart vagn och sist blir de av med vagnen också, men de kommer inte närmre. Istället återkommer de till utgångspunkten. Då är relationerna i viss mån förändrade och de är kanske inte riktigt lika vilsna.

Det är helt absurt, mycket konstigt, men ömsint, och ytterst välspelat - särskilt Aku Hirviniemi som Lone Ranger, så charmigt enfaldig. Filmen är en hyllning till populärkulturen; tv-spel, finsk pop, Western-serier och samtidigt en drift med detsamma. (Jadorowskys Fando y Lis, känns igen. Liksom The Lone Ranger med Johnny Depp som Tonto.) Allt är filmat i samma grustag med usla plåtskjul och gammalt skräp som rekvisita, vilket ger en mycket existentiell prägel på denna udda film. Det understryks också av dialogen som oftast tar helt oväntade riktningar - från erfarenheten av att mobbas som barn, till vem som uppfann fotbollen, till kritik av modern teknik och konsumtion, till frågan om uppståndelsen eller finns det en dysleximedicin... Bäst är just de helt oväntade replikerna, som när de rånas och rånarna frågar vad de har i vagnen; svaret blir helt seriöst: "Guld, rökelse och myrra... har vi inte". Eller när Lone Ranger söker efter vatten medan han sjunger en egen version av "Härlig är jorden" SvPs 297.