Betyg: 4 monument
Det är sällan jag ser en film där bön är en av huvudhandlingarna. Bönen är ständigt närvarande, i bävan inför naturens krafter, i tacksamhet över den lyckade fiskefångsten och i den långa slutscenen med Ingrid Bergman ensam på vulkanens topp som i stort sett är en bön från början till slut om hjälp och mod att stå ut eller kraft att ta sig vidare. Vilket vet vi inte. Den borgerliga och intellektuella Karin (Ingrid Bergman) gifter sig med en fattig fiskare för att slippa ur det interneringsläger hon är satt i som statslös i Italien efter kriget. Med giftermålet blir hon fri, men hamnar i ett värre fängelse på ön Stromboli. Ön har inget att erbjuda henne förutom sten, fattigdom och påtvingad ödmjukhet.
Det är en film med stark existentiell kraft: Hur ska människor kunna bryta sig ut ur traditionens fängelse när allt de har är fattigdom, analfabetism och okunskap. Samtidigt skildras det hårda livets kollektivitet som en styrka och bundenheten till jorden som en längtan. Modernitet står mot tradition. Klass står mot klass. Och över det hela vakar en Gud som säger "jag blev funnen av dem som inte söker mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig" (Rom 10:20 eg Jesaja 65:1). Karin frågar inte efter Gud, men något sker på berget - bergstoppar är platser där Gud brukar låta sig finnas. Hur hon sedan väljer att göra, vet vi inte. Men hon har sett en skönhet, överlevt en natt på berget. Kanske är hon starkare, eller mer ödmjuk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar