Och tranorna flyga

Betyg: 5 monument

Stalineran är förbi och "det stora fosterländska kriget" ligger tillräckligt långt borta för att det ska kunna kritiskt granskas. Året är 1957 och den experimentella fotokonsten har överlevt både kriget och Stalins likrikting. Detta är framförallt Sergej Urusevskijs film. Hans vinklar, panoreringar, handkameraskakningar, överglidningar är helt underbara. Det är så snyggt gjort från början till slut! Mest fascinerande är de scener som återkommer vid olika tillfällen: en man rusar upp för en trappa. Samma scen dyker upp i en dröm och sedan också i verkligheten men nu är trappan sönderbombad och det är en kvinna som rusar upp för den, men det är samma intensitet i scenerna. Liksom i avskedsscenerna när de frivilliga ger sig av till fronten och samma scener som upprepas på samma plats när de kommer hem igen. Till detta mycket bra skådespeleri från statister till huvudpersoner. 

Det är en djupt humanistisk film om hemmafrontens vacklande och en vidräkning med stalintidens nationalism. Vi får till och med se ett dolt kortstecken.