Betyg: 3 monument
Solidariteten och människovärdet står i centrum som i alla Ken Loachs filmer, eller kanske ska jag skriva människovärdigheten. En buss med flyktingar från krigets Syrien anländer till en liten stad i Norra England där arbetslösheten och fattigdom är svår. De tas inte emot med någon vänlighet, tvärtom - det är bara nåra få bybor som engagerar sig i de nykomna. TJ som äger stans Pub får dag efter dag höra hur invandringen förstör landet, hur flyktingarna får allt, men de som slitit i gruvan (så länge den fanns kvar) får ingenting. Rasismen ökar med antalet pints. Det blir ändå TJ som med hjälp av minnen från en solidarisk tid då hans pappa var aktiv i gruvarbetarfacket möter de nykomna och tillsammans med Yara en ung kvinna som talar engelska startar han en matbespisning för både flyktingarna och de fattiga barnen i stan. "När man äter tillsammans kan man inte vara fiender". Det går bra och blir populärt, men inte hos alla och snart rasar elektriciteten samman och rören springer läck. Det finns inga pengar till reparationer, drömmen gick i kras.
En film om politik, klass, rasism och samhällskonflikter som slutar i en sorts försoning kring det svåra i att vara människa, kring dödens grymhet. Det är vackert, men inte så välspelat. Ändå fint med en så tydlig betoning av måltidsgemenskapen, vilket ju är grunden för den kristna kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar