Ett sorts collagefilm om konsten och museernas roll i Europas historia med koncentration på Louvren under den tyska ockupationen. Poetisk och pretentiös, realistisk och absurd, men mest svårbegriplig. Vad vill den egentligen säga oss? Nutid blandas med journalfilmer, ett containerskepp går under i stormen i realtid medan kriget ändå skonar Louvrens konstskatter. På mjuk ryska säger berättarrösten: ”Havet och historien känner ingen nåd”. Vad ska vi förstå av det? Att allt kan gå under, eller att allt kan bevaras?
Det är faktiskt ganska trist. Den enda ljusglimten är Napoleon som dyker upp då och då och ställer sig inför en berömd tavla och säger ”C`est moi”. Särskilt roligt är det när han står framför Mona Lisa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar