Egentligen handlar det om återuppståndelse mer än om nekromanti. Men för genren passar det nekromantiska anslaget bättre - med besvärjelser i heliga böcker och märkliga smycken som lever sitt eget liv - än uppståndelsens trosbekännelse. Vi har nu kommit in i trettiotalet (kamelerna är utbytta mot tåg och flygfarkost) och befinner oss delvis i London, men naturligtvis också i Egypten, både det nya och gamla - för här går vi stundtals mellan tidsåldarna.
Det blir inte bättre för att det är en uppföljare, snarare tvärtom. En tunnare story, där de köttätande skalbaggarna bytts ut mot skorpioner, en fånig blinkning åt den förra filmen och ett barn som på något vis ska komplettera hjälteskaran. Det går inte så bra med det, trots slangbella och en tuff attityd. Den här filmen kunde vi faktiskt vara utan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar