Det är tänkt att vara roligt. Överklassfasoner möter en trist verklighet. Det är nog tänkt som ironi, men det faller platt då det saknas värme. Den ende som bidrar med någon sorts humanism är morbror Monty, excentrisk, homosexuell, beläst och sorglig - men ändå den mest levande människan. Whitnail och hans kamrat är ointressanta i sin egenkärlek och sin brist på förståelse för andra människor. De bidrar med ungefär lika mycket värme som det engelska vädret. Det hjälper inte att citera Shakespeare eller Lord Alfred Tennyson - om orden inte gör något med dig. För att använda johannesprologens bildvärld; orden blir inte kött.
Bäst är kanske ändå den slitna jaguaren och förstås Jimi Hendrix-låtarna som följer bilfärderna. Men de kan du ju lyssna på på annat vis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar