Betyg: 5 monument
På Stiftelsen Ingmar Bergmans sida beskrivs den här filmen med följande ord:
Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra.
Kanske räcker det som en beskrivning av filmen, för det fångar vad som händer med den som befinner sig bredvid en människa som väljer att gå in i tystnad och vilken roll (persona) det är som vi alla spelar. Men att det också är otroligt snyggt filmat framgår inte.
Ingmar Bergman säger i en inledning till filmen, inspelad långt efter det att filmen gjordes, att detta är en film som handlar om vrede. Och kanske är det just vrede som fått skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) att tystna mitt under en föreställning av Elektra och sedan fortsätta vara tyst. Och vrede väcker hon, med sin tystnad. Läkaren på den psykiatriska kliniken (Margareta Krook) lånar ut sitt sommarhus till henne och skickar med sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson). Alma presenterar sig genom att berätta om sitt liv direkt in i kameran. Ö h t finns här flera ”blinkningar” till biopubliken, t ex ett intermezzo mitt i filmen där det ser ut och låter som om filmen går sönder. Det gör oss som tittare medvetna om att det är en film, en iscensättning, som vi ser. Jag tycker om det.
Musiken är lite atonal och väldigt 60-talsaktig. På något ställe förekommer en berättarröst som jag tror är Ingmar Bergman själv. Margareta Krooks läkare röker och säger till sin patient att hon kanske tror att hon inte spelar någon roll i tystnaden, men att själva tystnaden också är en roll. Men allt igenom är det här Bibi Anderssons film. Hon är så bra! Och hon pratar och pratar. Vid ett tillfälle säger hon: "Nu behöver jag att du talar med mig." Men Elisabet fortsätter att tiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar