Betyg: 4 monument
Ett med häst och vagn kringresande sällskap anländer till en stad. Det är i mitten av 1800-talet och de är eftersökta. Precis som Elisabet Vogler i Persona har magnetisören Albert Emanuel Vogler (Max von Sydow) gått in i tystnaden. Förutom det gemensamma efternamnet och tystnaden är de också konstnärer båda två (skådespelare resp trollkarl), men annars finns inga direkta likheter. Jag läser om filmen och förstår att den tolkades på många olika sätt när den visades. För mig är det inte så viktigt eftersom jag inte hade någon aning om detta när jag såg den - och ändå tyckte jag att den var väldigt intressant.
Det är något med det kringflackande sällskapet, den nya platsen de kommer till, reaktionerna de väcker hos platsens bofasta invånare, provokationen i Voglers tystnade och hans androgyna följeslagare tillika hustru (Ingrid Thulin), viljan att förklara det obegripliga, mystiken och så uppbrottet från platsen och det fortsatta resandet. På ett vis påminner den om Gycklarnas afton, som också börjar och slutar med några människor på resa. Det är spännande att se så många Bergman-filmer i följd för de väver sig in i varandra: handling, tematik, rollfigurernas namn, repliker, bilder. Det finns mycket att känna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar