Betyg: 4 monument
På flera ställen läser jag att det här är en film som handlar om erotik och förödmjukelse, men för mig är det en film om livet och längtan någon annanstans. Den börjar som den slutar, med cirkusvagnar dragna av hästar på väg till nya spelplatser. Cirkuslivet består av ständiga uppbrott, och för både cirkusdirektören Albert (Åke Grönberg) och hans älskarinna, cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson), har detta liv mist sin tjusning. De försöker ta sig därifrån på olika sätt, utan att lyckas. Hon blir lurad och sexuellt utnyttjad av en tjusig skådespelare (Hasse Ekman) vid den lilla stadens teater och han blir försmådd av sin f d hustru. Så de fortsätter sitt kringflackande liv tillsammans.
Den vite clownen Teodor Frost (Anders Ek) och hans hustru Alma (Gunnel Brost) är som Papageno/Papagena i Trollflöjten eller kören i det antika dramat. De berättar i en parallellhandling om hur ont det gör att längta och tvingas inse att det inte finns något annat där att längta efter. För även om de båda blivit grundligt förödmjukade i den händelse som utspelats sju år tidigare, och som berättas i en episod med skarpt ljus och utan ljud, så tänker jag ändå att det är hustruns längtan som driver henne att utsätta sig för både nesa och skam. I boken Se Bergman skriver Leif Zern: ”Dramaturgin i ’Gycklarnas afton’ är ett typiskt exempel på Bergmans collagemetod. Av två berättelser - den om Frost och den om Albert - gör han en sammanhängande historia, vars innebörd vore otänkbar utan de korsvisa referenser som aktualiseras när de speglar sig i varandra.”
Intressant är också hur Ingmar Bergman skildrar tre olika kvinnors perspektiv, trots att det är Albert som är huvudperson. Alma som blir utsatt av soldaterna som äter hennes nakna kropp med sina blickar; Anne som utnyttjas av en man som köper hennes kropp för en struntsumma och Agda (Alberts f d hustru) skapar sig ett eget liv med hjälp av utkomsten från en ärvd tobaksaffär och som definitivt inte vill ha tillbaka sin man.
Men den förödmjukelsen, och ilskan och svartsjukan gentemot den tjusige skådespelaren som utnyttjat Anne, tar sig Albert igenom "för att han har ett obetvingligt behov av att tycka om människor", skriver Ingmar Bergman i Bilder. Med andra ord - livet går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar