En klassisk film om den klassiska sista sommaren. Fyra tolvåriga pojkar lever sitt eget sommarliv - var och en med en familjehistoria fylld av död, missbruk och vanvård. Men i kojan de byggt - där de tjuvröker och spelar kort - är de kungar. En pojke i deras egen ålder försvinner och tros ligga död ute i skogen. De planerar att finna kroppen för att på så vis bli hjältar och hamna med bild i lokaltidningen. Så blir det inte, men egentligen är det inte handlingen i sig som är det intressanta, utan spelet mellan pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Magnifikt spelat, laddat och spännande - även om ganska lite händer, mest går de på en järnvägsräls och småpratar.
Egentligen är det barndomen som sådan och kanske också sommaren som är huvudpersonen - pojkarna skildrar bara olika sidor av vad det innebär att vara barn på väg mot ett vuxenliv man inte vill veta av. Filmen bygger på en novell av Stephen King "Höstgärning" och det svårt att tänka bort den som självbiografisk.
Jag tänker på den som en sommarpsalm - lättsam, fylld av glädje över naturens skönhet och frihet och samtidigt tyngd av livets korthet och villkor. Så är ju sommarpsalmerna skrivna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar