Det finns just inte så mycket inuti Llewyn Davis, eller så gör det det, men vi får inte reda på det. Det vi ser är en människa som inte utvecklas. Utan att han själv förstår varför så går han från misslyckande till misslyckande. Det är naturligtvis tragiskt, men ganska ointressant. En människa som inte utvecklas blir ointressant.
Här finns fina partier med vacker sång och gitarrspel, bra skådespelare, fint foto och genuina sextiotalsmiljöer och en riktigt bra utskällningsscen. Men utan utveckling blir det ganska trist. Det intressanta är att filmen slutar i samma scen som den började - dock med en en viss twist, bl a har en mycket ung Bob Dylan nu äntrat den scen där Llewyn nyss sjöng. Intressant för att det styrker känslan av att ingen utveckling sker. Undrar om det egentligen är ett medvetet tema från bröderna Cohens sida, eller om de helt enkelt inte ser människan som stadd i utveckling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar