Det här är en av de fräckaste filmer jag sett
på länge. Den är tät och välspelad. Den är rapp i dialogen och mycket
underhållande. Den är snyggt filmad och själva filmmediet är så väl
utnyttjat att man kan undra vad andra filmare håller på med. Nån sorts iscensatta
och musikillustrerade fotoutställningar? I Birdman hjälper den suggestiva och smått koleriska musiken till att höja
stämningen, men den spelar också i en egen division. Med några korta avbrott är det en ensam trummis som ackompanjerar de olika scenerna (ja, han finns
med i filmen).
Detta är en rolig film med ett sorgligt innehåll. Det handlar om superhjälten och den alldeles vanliga skådespelaren/mannen/pappan, om hur en grandios självbild spricker. Men det är också en beskrivning av hur en man som åldras omvärderar sig själv och sin syn på livet. Min
enda kritik rör egentligen slutet, som jag tycker är alltför utdraget
och smått patetiskt. I övrigt kan jag bara instämma i Jan Söderqvists översvallande recension i SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar