After Earth

Betyg: 2 monument

Det handlar om rädsla, och om vad rädslan gör med oss. Eller så handlar det om en pappa som inte kan vara pappa, utan bara ge order och en son som längtar efter något annat. Denna far och denna son kraschlandar med ett rymdskepp på den sedan tusen år övergivna jorden. Mycket vackra naturscenerier, men tyvärr ganska erbarmligt skådespeleri. Det hjälper inte att Will och Jaden Smith är far och son i verkligheten, det fungerar  inte i spelet mellan dem.

Intressant är dock grottmålningarna, Kristusörnen samt att det är två motsatta rörelser som betyder något: ”on your knees” och ”Stand me up” - bägge lika viktiga.

Här finns en antydan till kultur- och miljökritik, i samband med "Moby Dick" och valarna, men det är mest en antydan.

71 - Into the Fire

Betyg: 4 monument

Både realistiskt och idealistiskt på samma gång. De ganska värdelösa studentsoldaterna, som är kvarlämnade bakom stridslinjen, hamnar mitt i striden och försvarar sig oerhört tappert mot den framryckande Nordkoreanska armén. Det är tidigt femtiotal och Koreakrig.

Här förs en sorts resonemang om order vs demokrati, om partifunktionärernas inblandning i militärens taktiska beslut och om formellt och informellt ledarskap. Kriget skildras just så fruktansvärt som det är, med soldater som lär sig hata fienden, men inser att fienden är likadan. Här visas både feghet och mod, dumdristighet och list, arrogans och förtvivlan. Viktigast av allt, det är trovärdigt spelat - med blod, svett och tårar.

Jesu ord till lärjungarna ”Följ mig” upprepas liksom i evangelierna, men med en annan innebörd. Men det är just de orden som leder fram till filmens allra sista replik: ”Förlåt mig”. Ett försök till evangelium i krigets vansinne.

Divergent

Betyg: 3 monument

Vi befinner oss i Chicago i en framtid efter kriget då de stora sjöarna är uttorkade. Staden styrs efter en fascistisk ordning där människor väljer tillhörighet/uppgift i unga år för att sedan leva i en sorts uppgiftsorienterade kollektiv. Ingen återvändo ges och de som misslyckas i uppgiften blir kastlösa. Vår hjältinna, Tris, bär på en egenskap som utmanar systemet.

Det blir till en kommentar till Jakobsbrevet: ”gör inte skillnad på människor” (Jak 2:1), dvs detta blir konsekvenserna. Eller så handlar det om att en människa inte kan renodla vare sig glädje, mod, frid,  omtanke eller visdom - allt behövs för att bli en komplett människa, som Tris.

Vi har i princip sett det förut, fast i en något annorlunda tappning. Men modet att utmana sina rädslor, uppror och uppoffrande död samt gryende kärlek är huvudingredienserna.

Snatch

Betyg: 4 monument

Det kan inte hjälpas. Det är så snyggt gjort, lysande dialog, fantastiska klipp och övergångar samt en helt obetalbar samling brittiska dialekter! Guy Ritchie kan sitt hantverk. Storyn är helt galen med en diamant som ständigt byter ägare och gangstrar som dör åt höger och vänster. Alla lurar alla, hela tiden. Ortodoxa judar, resande, klantiga småtjyvar och hänsynslösa mördare blandas med illegala bookmakers, olagliga boxningsmatcher och kamphundar. Blodigt, men intelligent och ständigt överraskande. Mycket manligt våld blir det!

Nu och då en sorts teologiska spetsfundigheter om hur katolska kyrkan uppstått på grund av en felöversättning eller en diskussion om mejeriprodukternas roll i människans historiska utveckling. Ytterst udda, men mycket roligt!

Dragon Blade

Betyg: 3 monument

Det börjar i en sorts modern arkeologi och fortsätter sedan med romerska soldater på väg att erövra Sidenvägen. Lite svårt att förstå, men den rättrådige hjälten segrar till slut. Konflikten finns bland de romerska erövrarna, medan de kinesiska försvararna står för fred och försoning. Samtidigt är de skickliga krigare och räds inte något. Men den romerske centurionen är deras överman - vilket inte riktigt känns rimligt. Det är en sak att anföra en armé, en annan att segra i en envig.

Spännande med den etnologiska infallsvinkeln med de olika folkslagen och deras stridsmusik; trummor, basuner, mandoliner (!). I övrigt en lite för rättrådig hjälte om dock en stridbar krigare.

Mest anmärkningsvärt är att vår hjältes sång om fred och försoning möts av de romerska soldaternas nationalistiska hymn. Denna upprepas sedan som slutmusik. Märkligt, då den känns fel både i politiskt och i geografiskt hänseende. Varför denna manskör om fosterlandets storhet i en film som utger sig för att tala om fred och förbrödring?

Cobra Verde

Betyg: 3 monument

Werner Herzog har som idé mer att skildra människans natur än att berätta en sammanhängande berättelse. Och det är ingen särskilt vacker natur han visar upp, besatt som han är av människans vansinne: slavhandel, korruption, bedrägeri, människoförakt och arrogans. Allt rasar också till slut samman. Kvar blir spåren i sanden - som suddas ut av vågornas svall - och den kämpande människan. Samtidigt projiceras orden ”Slavarna ska sälja sina herrar och skaffa vingar”. Dessa ord och de ständigt närvarande sångerna ger ändå hopp om en möjlig framtid. Den inledande sångens dramatiska vemod - sången om ”den ensammaste av de ensamma” - står i stark kontrast till flickornas avslutande kraftfulla och hoppingivande sång.

Kanske är det en illustration av Hesekiels ord ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.” (Hes 36:26) Manoel da Silva uttrycker oro över sitt hårdnande hjärta medan flickkören sjunger ur levande hjärtan!

Jag vet inte om jag tycker det är en vacker film eller om den är alltför kolonialistisk. Här förekommer däremot en mycket udda nattvardsgudstjänst där en get gladeligen deltar! Det är mer humor i den scenen än vad jag trodde Werner Herzog var mäktig.

Quo Vadis (1951)

Betyg: 4 monument

Hur kommer det sig att kristendomen fick fäste i en sådan utpräglad krigskultur som romarriket? Eller var det just därför? Om tro, martyrskap, makt och kärlek. Stora ämnen och en stor film. Fantastiska masscener, gott skådespeleri och  äkta femtiotalskulisser.

Nero regerar i Rom, galenskapen blir värre och värre medan de kristna ökar i styrka. Både Paulus och Petrus är med. Den senare med en nattlig predikan där saligprisningarna (Matt 5:1-11) upprepas. Även om jag finner mer sympati i porträttet av Petrus i Barabbas.  Martyriet står i centrum då branden i Rom skylls på de kristna.

Nero har en aning av Monthy Python över sig, men det fungerar i alla fall. Bäst är nog det seriösa anslaget, vilket kan bero på att originalromanen  belönades med  nobelpriset 1905.