Både realistiskt och idealistiskt på samma gång. De ganska värdelösa studentsoldaterna, som är kvarlämnade bakom stridslinjen, hamnar mitt i striden och försvarar sig oerhört tappert mot den framryckande Nordkoreanska armén. Det är tidigt femtiotal och Koreakrig.
Här förs en sorts resonemang om order vs demokrati, om partifunktionärernas inblandning i militärens taktiska beslut och om formellt och informellt ledarskap. Kriget skildras just så fruktansvärt som det är, med soldater som lär sig hata fienden, men inser att fienden är likadan. Här visas både feghet och mod, dumdristighet och list, arrogans och förtvivlan. Viktigast av allt, det är trovärdigt spelat - med blod, svett och tårar.
Jesu ord till lärjungarna ”Följ mig” upprepas liksom i evangelierna, men med en annan innebörd. Men det är just de orden som leder fram till filmens allra sista replik: ”Förlåt mig”. Ett försök till evangelium i krigets vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar