Werner Herzog har som idé mer att skildra människans natur än att berätta en sammanhängande berättelse. Och det är ingen särskilt vacker natur han visar upp, besatt som han är av människans vansinne: slavhandel, korruption, bedrägeri, människoförakt och arrogans. Allt rasar också till slut samman. Kvar blir spåren i sanden - som suddas ut av vågornas svall - och den kämpande människan. Samtidigt projiceras orden ”Slavarna ska sälja sina herrar och skaffa vingar”. Dessa ord och de ständigt närvarande sångerna ger ändå hopp om en möjlig framtid. Den inledande sångens dramatiska vemod - sången om ”den ensammaste av de ensamma” - står i stark kontrast till flickornas avslutande kraftfulla och hoppingivande sång.
Kanske är det en illustration av Hesekiels ord ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.” (Hes 36:26) Manoel da Silva uttrycker oro över sitt hårdnande hjärta medan flickkören sjunger ur levande hjärtan!
Jag vet inte om jag tycker det är en vacker film eller om den är alltför kolonialistisk. Här förekommer däremot en mycket udda nattvardsgudstjänst där en get gladeligen deltar! Det är mer humor i den scenen än vad jag trodde Werner Herzog var mäktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar