Godzilla (2014)

Betyg: 2 monument

Många hus rasar, mest skyskrapor men också en hel del broar, t ex delar av Golden Gate, när kärnkraften slår tillbaka i form av uråldriga monster som livnär sig på radioaktivitet. Det är synd att de är så fula. Mest långa ben och onda ögon. Men monster är väl fula till sin natur... fast inte Godzilla. Hen är av en helt annan kaliber, mer mänsklig än de andra. Och så är det ju i slutändan också Godzilla som blir hjälten. Godzilla, havsguden som ser till att naturen/jorden är i jämvikt.

Och någonstans finns det en koppling till Odysseus som på sin hemfärd hindras av en annan havsgud;  Poseidon. Ford Brody är hela filmen igenom på väg hem men uppehålls och förs på avvägar av monster, kärnstridsspetsar och militära manövrar, allt på ett eller annat sätt kopplat till Godzilla. Intressant är också fallskärmssoldaternas bön i flygplanet innan de kastar sig ut. En sorts olycklig sammankoppling av nation och Gud.

På så vis blir det faktiskt en film som problematiserar gudsbegreppet, märkligt nog!

Seven Swords

Betyg: 3 monument

Det börjar med getter i snö, senare får vi också se kameler. Men mest är det hästar och så alla människor förstås. Vanliga bönder som skördar och oroar sig för framtiden och krigare med udda vapen och ont i sinnet. En sorts blandning av Svärdet i stenen, serietidningsestetik, Kung Fu filmer och gammal kinesisk folksaga. Till det fantastiska scenerier.

I botten en kamp mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Och i viss mån mellan manligt och kvinnligt. På ytan snygga stridsscener, kvasifilosofiska uttalanden och förslösad kärlek.

The Great Raid

Betyg: 3 monument

Varför är amerikanska filmare så besatta av Japanska fångläger (den här gången på Filippinerna)? Handlar det om den så tydliga klyftan mellan goda och onda? Eller är det ett enkelt sätt att skapa hjältar som också är ädla människor? Eller är det ett trauma som behöver bearbetas; att amerikanska medborgare lider nederlag, fängslas och förnedras? I de bättre filmerna problematiseras detta, så,inte här. Ändå spännande när lysgranaterna för någon minut lyser upp natten och allt blir klart som på dagen. Sedan förvirring och kaos igen.

Kulspruteknatter, granateld, bajonettstrider, ansvar, motstånd, frihet, våld, solidaritet... Intressantast är  när den amerikanske fången säger till sin fångvaktare och plågoande: "Min framtid ligger inte i dina händer". För mig en kristen tanke, dvs ingen människa äger min framtid. Framtiden ligger i Guds händer. Ett frihetsmanifest!

Barnvagnen

Betyg: 4 monument

Jag funderar över hur den här filmen skulle sett ut om den gjordes idag, kanske vore det inte möjligt. Det är så mycket en spegling av en brytningstid. Tidigt sextiotal: flytten från de trånga lägenheterna i stadens centrum ut till förortens modernitet med raka linjer och TV-soffor. Från mammans uppgivna kommentar om äktenskapet: "det var värst i början, man vänjer sig" till Britts beslut att leva ensam med sitt barn. Jag ser inte den brytningstiden nu.

Fantastiskt foto och en fin malmöskildring (även om det bara är statister och små barn som pratar skånska). Bo Wideberg och Jan Troell förstås! Bra skådespeleri, lite nervigt och inte så förutsägbart. Funderar också över symboliken i kristallkronan som Britt stjäl hem till sig och pelikanen som hon söker upp för att få tröst och bli road av. Kristus? Pelikanen är en gammal kristussymbol, men Kristus som den som roar..? Och kristallkronan med sina facetter av ljus, sin tyngd och sin ålderdomlighet...

The Way

Betyg: 3 monument

Sorg, bön, försoning... och ganska tråkiga landskap. Frågor ställs utan att få explicita svar: Varför ska jag be? Varför ska jag vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela? Varför ser livet ut som det gör?

Vi får följa några människor, var och en med sin börda, som möts på pilgrimsleden - någon går sammanbitet, motvilligt, någon annan kommer inte därifrån, en tredje pratar för mycket... Ändå möts de som en sorts människor. Det är fint och skulle kunna vara förfärligt smörigt, men det realistiska fotot och berättandet räddar filmen. Landskapen är ganska trista, människorna är inte så snygga och de tillfällen då de samlas runt de dukade borden utomhus i motljuset och vinet glöder i de fyllda glasen slutar det i katastrof och förnedring. Det är bra. Allra bäst är referenserna till James Taylor och soundtracket. Dansen med romerna och historien om den stulna ryggsäcken hade jag däremot helt kunnat vara utan.

De allra första kristna kallades "de som vandrar på vägen" - det ligger något i det. Kristen tro som en realistisk tolkning av livet och livets möjligheter med ett vackert slut i försoning. Se där ett tema!

Mike Bassett: England Manager

Betyg: 3 monument

Från handhavandet av tekannan och de ständigt återkommande löjligt små tekopparna till det smått arroganta mumlet i styrelserummet är det djupt brittiskt. Historien är en mockumentär om Mike Bassett som blir utsedd till förbundskapten för det Engelska fotbollslandslaget, en uppgift ingen annan vill ha och som han knappast är kvalificerad för. Han kan varken hantera spelarna, styrelsen eller pressen - men han kan citera Rudyard Kipling som ingen annan och lyckas mot alla odds lotsa laget genom VM i Brasilien och hälsas vid hemkomsten som hjälte. En fin illustration av Jesus ord "så ska de sista bli först" (Matt 20:16).

Egentligen är det en lite sorglig film om nederlag och misslyckanden, men samtidigt riktigt rolig. Bäst är reportern som följer Mike Bassett genom hela filmen och mycket allvarligt och seriöst ställer sina frågor - och utan att blinka tar emot Mikes beskrivning av sin far: "My dad, he was like a father figure to me".

Det lär finnas en uppföljare...

Aeon Flux

Betyg: 3 monument

                                          Barnamorden i Betlehem 

Ganska snygg story, snygga kläder och ännu snyggare scenerier med fallande körsbärsblom och ursnygga modernistiska byggnader. Året är 2415 och allt tycks vara bra som i den bästa av världar. Till och med döden är i princip besegrad. Men det finns ett motstånd och en grym sanning. Den officiella sanningen utmanas av påståendet "Jag vill känna hur det är att vara människa". Det som sedan följer är en sorts mänsklighetsmodellering, med kärlek, oberoende och identitetsfrågor som huvudingredienser. Sedan blir det mer strider och akrobatiska slagsmål och mer strider. Slutligen skapas världen på nytt, nu med verkligt mänskligt liv som mål. Ganska fint, mycket existentiellt, på gränsen till religiöst, men utan gudar. Dock bibliskt med referens till Matteus 2:16-17, berättelsen om kung Herodes och barnamorden i Betlehem med eko av 2 Mos 1:15-22.

Sammanfattas i: döden är livets förutsättning.