Sorg, bön, försoning... och ganska tråkiga landskap. Frågor ställs utan att få explicita svar: Varför ska jag be? Varför ska jag vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela? Varför ser livet ut som det gör?
Vi får följa några människor, var och en med sin börda, som möts på pilgrimsleden - någon går sammanbitet, motvilligt, någon annan kommer inte därifrån, en tredje pratar för mycket... Ändå möts de som en sorts människor. Det är fint och skulle kunna vara förfärligt smörigt, men det realistiska fotot och berättandet räddar filmen. Landskapen är ganska trista, människorna är inte så snygga och de tillfällen då de samlas runt de dukade borden utomhus i motljuset och vinet glöder i de fyllda glasen slutar det i katastrof och förnedring. Det är bra. Allra bäst är referenserna till James Taylor och soundtracket. Dansen med romerna och historien om den stulna ryggsäcken hade jag däremot helt kunnat vara utan.
De allra första kristna kallades "de som vandrar på vägen" - det ligger något i det. Kristen tro som en realistisk tolkning av livet och livets möjligheter med ett vackert slut i försoning. Se där ett tema!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar