Barfly

Betyg: 4 monument

Det bästa är alla neonskyltar och barer som flimrar förbi under introt och sluttexterna. Både känslan av övergivenhet och misär och känslan av hemliga sällskap och dörrar till en annan värld. I övrigt en berättelse om solidaritet, tillit, missbruk, våld och klasskillnader. Snyggt skådespeleri, en del manér (Mickey Rourke), men det är förlåtet då allt genomsyras av en sorts evangelium - du är förlåten, du är accepterad, det är också till dig änglarna kan komma. En sorts genuin teologi utan att nämna Gud eller Kristus. Baserad på Charles Bukowskis liv och böcker.

Fantastiska bifigurer och en fin illustration till Kolosserbrevet 1:11 ”Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga”

The One I Love

Betyg: 1 monument

Vackert landskap, en vacker trädgård och ett mycket udda terapautiskt experiment. Ett par med äktenskapsproblem får en helg leva ut sina drömmar. Problemet är att drömmarna blir verkliga. Det blir ändå varken särskilt intressant eller spännande. Mest prat och förvirring. Inte särskilt välspelat heller.

Bäst är kanske när den närsynte mannen säger ”So, I’m a surfer with a perfect vision”, värst är att den gamla bibeltexten från Svenska kyrkans vigselritual (Kyrkohandboken 1986), spökar i bakgrunden: "Vad Gud har fogat samman får alltså inte människan skilja åt" (Matt 19:6).

Treasure Island / Skattkammarön - 2012

Betyg: 2 monument

Ett pojkäventyr, förvisso, men inte tillräckligt spänande. Historien är fantastisk men trots snygga kostymer och fascinerande scenerier så fängslar det inte. För lite drama, för lite igenkänning, för svagt skådespeleri - undantaget Elijah Wood som Ben Gunn.

Förräderi, lojalitet, mod, heder, girighet och en antydan till klassmedvetenhet. Så går också överklassen under och filmen skildrar på så vis övergången från feodalism till modernitet och kapitalism (utspelar sig sent 1700-tal). Nåja, hur det än är med det så är bästa repliken när Israel Hands ger sin livsvisdom till John: "Du måste vara stark på ett religiöst sätt, eller inte alls bry dig om Gud". Hur du än vänder dig finns alltså Gud med på något sätt. Och visst är Israel Hands ett av litteraturhistoriens bästa namn!

Bästa filmer 2018

Av alla filmer jag sett under 2018 är dessa de jag tyckt bäst om, mycket sextiotalsfilm igen i vanlig ordning:

1. Matteusevangeliet (1964)
2. Children of Men (2006)
3. Pat Garrettt & Billy The Kid (1973)
4. Nattvardsgästerna (1963)
5. Faces Places (2017)
6. Django (1966)
7. Rebell i bojor (1967)
8. Dirty Harry (1971)
9 55 dagar i Peking (1963)
10. Dödligt vapen (1987)

Swiss Army Man

Betyg: 1 monument

En sorts blandning av existentiell pubertetsfilosofi och amerikansk highschool-humor (om nu skillnaden är så stor). En skeppsbruten man blir vän med en död man som flyter i land på hans öde ö. Tillsammans tar de sig av hemåt medan den döde lär sig leva. Tills de når civilisationen och den döde blir död igen, eller?

Det är både svårbegripligt och fånigt. Manlig kärlek trotsar civilisationens förfall - man kan vara lyckligare i skogen med sin döde vän och ett gäng dockor gjorda av skräp, pinnar och stenar än i den otäcka samtiden. Samtidigt som drömmen om idealkvinnan hålls vid liv. Det är motsägelsefullt, mossigt och än en gång fånigt. Och oerhört tjatigt med denna ständiga referens till 1 Mos 38:9 (slå upp själv!). Men kanske är det värsta att ingen utveckling sker. Trots allt de går igenom så är de likadana i slutet av filmen som i inledningen. Inget händer, inget har skett. Så meningslöst!

Afrikas Drottning

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering över djungeln med vrålapor och allsköns fågelljud och landar i den mest udda psalmsången i filmhistorien, i The First Methodist Church i Tyska Västafrika. Sedan kommer kriget (Första världskriget) och perspektivet snävas in till den fösupne kaptenen på skorven "African Queen" och kantorn som desperat skötte tramporgeln under psalmsången. Pastorn är död, byinnevånarna skingrade eller tillfångatagna, hyddorna och kyrkan nedbrända. Allt som återstår är en låda gin, några lådor dynamit, lite te och den rostiga båten. Eller för att tala filmhistoria; allt som återstår är Humphrey Bogart och Katharine Hepburn.

Ett kammarspel, spelat mot en mörk bakgrund av krig och instängdhet. Ska de lyckas ta sig nerför floden, det som egentligen är omöjligt - men det än omöjligare - ska de kunna göra det tillsammans; missionären och suputen? Vackert och långsamt (om än inte varsamt) förvandlas rollerna. Det är inte riktigt som vi tror. En kommentar om amalekiterna 2 Mos 17:16 samt en hastig vigsel under galgen bekräftar förändringen.

Tale of Tales

Betyg: 2 monument

Mer saga än drama, mer moralitet än spänning, mer kostymer än berättelse. Tre kungadömen som vart och ett präglas av antingen, maktbegär, njutningslystnad eller självupptagenhet. Det går rätt illa i alla fallen.

Troll och trollkarlar, sjömonster och prinsar, lindansare och jungfrur, gycklare och bedragare, besatta och besvikna, kungar, drottningar och tjänare. Allt som i en saga, men mindre stramt berättat. Antagligen har det varit roligare att skriva manus och gestalta alla infall än vad det är att se det hela. Jag förstår att det ligger flera gamla sagomotiv bakom, men det håller inte som samlad film. En intressant scen där, en spännande karaktär där, men det hänger inte samman

Dock det snygga sceneriet, de fantastiska kostymerna och en modern version av pluralis majestatis räddar det hela en aning. Mycket lite teologi, bortsett från en jungfrufödsel (om det nu ska räknas till teologin), mer då av både Freud och Jung.