Om vad kriget gör med människorna. Hur nationalism och skuldfrågan hänger samman. Männen på källarkrogen har alla skickat sina söner till fronten, nu hatar de den forna fienden för att sönerna är döda. Men vem bär egentligen skulden? Den enskilde soldaten som vill försoning eller de, på bägge sidor gränsen, som inte stridit men håller fast vid fiendskapen trots att freden brutit ut?
Vackert filmat med mjuka övergångar mellan färg och svart-vitt, men än snyggare är övergångarna i språket; mellan tyska och franska. Knappt märkbart, mycket elegant!
Egentligen är det en film om förlåtelse och den teologiska frågan om förlåtelsens giltighet. Är jag förlåten om jag tror att jag blivit det, även om det faktiskt inte är så? Dvs är förlåtelsen objektiv eller subjektiv. Frågeställningen är intressant, men gestaltningen är inte fullt trovärdig trots snygga kostymer och välansade mustacher. Någonstans i bakgrunden spelar målningen "Självmordet" av Manet en avgörande roll.
När vi talat om filmen inser jag att det övergripande temat är lögn, livslögn. Vet vi egentligen vad som hände? Hur dog Frantz? Nu förstår jag att jag inte vet. Tyvärr gör det den unga kvinnan Anna än mer marginaliserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar