Betyg: 3 monument
Vargtimmen är en märklig film. Alma (Liv Ullman) är gift med Johan (Max von Sydow). Han är konstnär och de befinner sig på en enslig ö för att han ska få lugn och ro i sitt arbete. Men i hans inre pågår en kamp med demoner som blir synlig även för Alma och oss som är åskådare. Det är suggestivt och obehagligt berättat om psykisk sjukdom och självmord. Den efterlevande Alma berättar händelseförloppet i långa monologer, rakt upp och ner med blicken in i kameran och till synes känslomässigt oberörd. Däremellan finns tillbakablickar på Johans brottning med demonerna. Jag värjer mig. Och tänker samtidigt att han var modig Ingmar Bergman, som vågade gå ner i det djupaste svarta och undersöka hur den psykiska smärtan kan upplevas när den är alldeles outhärdlig. Det är obehagligt och svårbegripligt, men antagligen alldeles sant.
Vargtimmen är en märklig film. Alma (Liv Ullman) är gift med Johan (Max von Sydow). Han är konstnär och de befinner sig på en enslig ö för att han ska få lugn och ro i sitt arbete. Men i hans inre pågår en kamp med demoner som blir synlig även för Alma och oss som är åskådare. Det är suggestivt och obehagligt berättat om psykisk sjukdom och självmord. Den efterlevande Alma berättar händelseförloppet i långa monologer, rakt upp och ner med blicken in i kameran och till synes känslomässigt oberörd. Däremellan finns tillbakablickar på Johans brottning med demonerna. Jag värjer mig. Och tänker samtidigt att han var modig Ingmar Bergman, som vågade gå ner i det djupaste svarta och undersöka hur den psykiska smärtan kan upplevas när den är alldeles outhärdlig. Det är obehagligt och svårbegripligt, men antagligen alldeles sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar