Allt går i beigt, kanske mest av allt dialogen. På något vis känslobefriat och utan sammanhang, som ett par bruna skor till en blå kostym (skorna finns också med). Egentligen är det en skildring av ett samhälle utan nåd, utan möjligheten till förlåtelse, utan relation till Gud och då egentligen utan relationer över huvudtaget. Reglerna är stränga både inom och utom civilisationen. Ingen går fri. Det mest nådefulla är när någon smörjer den värkande ryggen med lindrande balsam. Vackert och lite sorgligt, för närmare än så kommer ingen.
Roligast är rebellerna i skogen som var och en dansar till musik i sina hörlurar - fullt rave i en tyst skog. Allt för att undvika relationer och bindningar. Märkligast är alla djur som stryker kring i utkanten av bildrutan, de som misslyckats med sin anpassning och blivit tvångsförvandlade. Udda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar