Ofta säger vi att det är segrarna som skriver historien. Men när det gäller Amerikanska inbördeskriget är det tvärtom. I alla de filmer jag sett och historier jag läst är kriget oftast skildrat från sydstatarnas horisont. Så också här. Sydstatarna är småfolket, nordstatarna står för den så förhatliga federalismen och centralstaten. Josey Wales (Clint Eastwood) är en god man, men samtidigt en hämnare som bärs av ett hat mot dem som dödade hans familj. Godheten och den snabba revolvern följs åt. På flykt undan segermakten möter han en brokig skara människor; kvinnor, indianer, äldre - människor som hamnar utanför krigets och våldets värld men påverkas av den. De blir hans folk på en vandring mot det förlovade landet som varken dryper av mjölk eller honung, men där man kan dansa till en ensam fiol och kanske våga säga ordet kärlek. Det är snyggt, spännande och välspelat. Kanske är det just en civilisationskritisk film, en sorts upprättelse av den lilla människan. "I reckon so", skulle Josey Wales sagt.
Märkligaste är berättelsen om pappan som broderade sonens skjortor. En omotiverad queerkommentar. Intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar