Vem är främmande för vem? Vem har makten och ansvaret för relationen mellan diplomatdottern och hennes svärföräldrar som tillhör en helt annan samhällsklass, lever ett liv långt bortom hennes galleri och delar helt andra värderingar? Eller är de så olika? Madeleine tar till en början ansvaret trots att hon knappast känner sig välkommen, men efterhand svänger relationerna. Den pinsamt naiva Ashley blir det nav kring vilket allting svänger: relationer, minnen, död och förhoppningar. Det är vackert spelat, lite löst sammanhållet, men fint på något sätt.
Som en sorts bihandling finns en mer än lovligt naivistisk lokal konstnär var tavlor har en obegriplig lockelse. Vackrast är annars psalmsången i den lokala frikyrkan, vackraste psalmsången i någon film någonsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar