Fill the void

Betyg: 3 monument

Jag tyckte inte om den här filmen när jag såg den och jag tycker inte om den nu heller. Ändå kan jag inte sluta tänka på den, och på något sätt växer den då och blir lite bättre. Det handlar om sorgen efter en älskad storasyster som dör när hon är gravid i nionde månaden. Barnet överlever och för att få ha barnbarnet nära sig försöker mormodern arrangera ett äktenskap mellan barnets far, den nyblivne änklingen, och sin yngre dotter, den döda kvinnans lillasyster. Till saken hör att detta utspelar sig i en ultrortodox judisk familj i Israel där arrangerade äktenskap är helt naturliga. Shira, som är lillasystern, är av förklarliga skäl motvillig till arrangemanget.

Hur det går ska inte avslöjas här, men vägen till filmens slut är kantad av könssegregerade miljöer, svårbegripliga religiösa riter, närbilder på ansikten i vitt skirt ljus och osannolika huvudbonader. Det är sannerligen en resa till en väldigt främmande miljö. Men Shira är en verklig ung kvinna och det finns en scen som uttrycker hennes sorg på ett väldigt fint sätt. Hon spelar dragspel på en förskola. Barnen dansar till en durmelodi. Det är livskraft och glädje i deras rörelser och i musiken från dragspelet. En kvinna kommer fram och beklagar viskande sorgen i Shiras öra. Omärkligt går durspelet över i moll, Shira sluter ögonen och hennes ansiktsuttryck blir allvarsamt och stilla. Barnen stannar upp i sina rörelser och tittar undrande på henne medan hon blundande fortsätter spela i moll. Vackert och oändligt sorgligt.