En danskregistrerad lastbåt blir kapad av somaliska pirater mitt ute i Indiska oceanen och vi får följa förhandlingarna mellan den danska rederiledningen och kaparna på båten. Det blir en sorts kammardrama om makt och ansvar. Vem har makt över vems liv? Och vem har ansvar för vems liv? Direktionsrummets avskalade danska design kontrasteras mot lastbåtens klaustrofobiska hytter och kök där Mikkel den danska kocken tvingas laga mat åt kaparna. Skitigt, svettigt och under ständigt hot, medan kostymerna knappt skrynklas i direktionsrummet. Ändå är det där den stora dramatiken utspelar sig. Ska kaparna gå med på nästa bud, eller vad svarar de med? Håller telefonlinjen? Var skotten bara hot eller sköt de verkligen en ur besättningen? Hur länge accepterar styrelsen att det drar ut på tiden? Hur länge kan pressen hållas utanför?
Det är oerhört spännande och ytterst välspelat. Det är inte självklart att den som har mest makt har mest ansvar. Alla ansvarar vi för varandra, det blir oerhört smärtsamt tydliggjort just när kapningen går mot sin lyckliga upplösning.
Mmm, på ett sätt håller jag med dig, att det blir dramatiskt i direktionsrummet eftersom de inte är närvarande. De gör sig bilder och försöker tolka saker som de inte kan se och inte veta något om. Men på ett annat vis så vill tänker jag att de som blir utsatta för dramat, de som är gisslan, är de som verkligen upplever en dramatik. De kastas mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan. De får en pistol i nacken och ska samtidigt försöka lita på den som håller pistolen. Jag är SÅ nyfiken på vad psykologerna talade om på seminariet efter filmen!
SvaraRaderaÄsch, det blev något ord för mycket där.
SvaraRaderaJo, om man ser filmen som en realistisk skildring av ett förlopp så har du rätt, men som drama, menar jag att dramatiken är störst i det väldesignade direktionsrummet. Det är, som jag ser det, en av filmens poänger, att det till synes odramatiska bär så,stor dramatik.
SvaraRadera