Jag tyckte om Me and you and everyone we know (2005) av Miranda July. Den här filmen av henne är inte lika rolig och har ett mycket allvarligare anslag. Det är en fin film, men lite tråkig. Men nånstans i mitten börjar jag se den som en dansföreställning snarare än en film. Och då händer något. Jag förstår att det Miranda July vill skildra är ett inre tillstånd. Rädslan för framtiden och för att leva sitt liv fullt ut. Rädslan för att stelna i en relation och samtidigt rädslan för att ge sig hän i en relation. Stora frågor som vad gör vi med våra liv och vad är egentligen meningen med alltihop skildras på ett tafatt, ömt och väldigt berörande sätt.
Starkast intryck gör en scen där Sophie, spelad och dansad av Miranda July själv, kryper in i f d pojkvännens gula t-shirt (och då menar jag verkligen kryper in i, dvs gömmer sig i den som i ett litet bo) och dansar hela sin vilsenhet i livet.Det är särtsamt, humoristiskt och vackert på samma gång. Och kanske skulle filmen vunnit på fler scener som den här? Nu finns istället en fiktiv talande katt med under hela filmen, vilket mest är tramsigt och svårbegripligt.
Det låter så fint med boandet och dansandet i pojkvännens gula T-shirt. En scen jag skulle vilja se.
SvaraRadera