Den siste mammuten

Betyg: 2 monument

Låt mig erkänna det från början, jag är tveksam till det höga betyget 2 monument. Men The Guardian gav faktiskt den här kalkonrullen 4 av 5 stjärnor. Ganska obegripligt, men också lite intressant. Vad tyckte den recensenten var så bra med filmen? Jag läser recensionen med stor behållning, och inser att det finns kvaliteter som jag inte sett. Men höja betyget? Nej, det är redan för högt.

Det jag tyckte om, och som gör att den faktiskt får 2 monument och inte bara 1, är skildringen av den helgalna brorsdottern med sina fasansfulla konstverk. Hon är inte bara galen utan också levnadsglad och omtänksam. Ett fint porträtt av en människa med en avvikande personlighet, som inte främst gestaltas som psykiskt sjuk utan som en medmänniska med kärleksfulla egenskaper. Och jag gillar också en sekvens av någon sorts absurd mindfulness, där brorsdottern spelar en viktig roll, som är förlösande för Mammutens självkänsla och välbefinnande.

Ja, jag inser att det inte låter riktigt klokt. Men jag tror inte att det här är en riktigt klok film. Den ter sig inledningsvis realistisk, men blir mer och mer skruvad och absurd vartefter resan med den gamle motorcykeln (Mammuten) pågår. Men egentligen är det Gerard Depardieus nyligen pensionerade slaktare som är själva mammuten. Stor och känslomässigt nedisad som ett förhistoriskt elefantdjur. Förresten är hans hustru i filmen, spelad av Yolande Moreau (som även gjorde Séraphine), faktiskt mycket bra!