Francofonia

Betyg: 2 monument

Ett sorts collagefilm om konsten och museernas roll i Europas historia med koncentration på Louvren under den tyska ockupationen. Poetisk och pretentiös, realistisk och absurd, men mest svårbegriplig. Vad vill den egentligen säga oss? Nutid blandas med journalfilmer, ett containerskepp går under i stormen i realtid medan kriget ändå skonar Louvrens konstskatter. På mjuk ryska säger berättarrösten: ”Havet och historien känner ingen nåd”. Vad ska vi förstå av det? Att allt kan gå under, eller att allt kan bevaras?

Det är faktiskt ganska trist. Den enda ljusglimten är Napoleon som dyker upp då och då och ställer sig inför en berömd tavla och säger ”C`est moi”. Särskilt roligt är det när han står framför Mona Lisa!

Tillbaka till Yorkshire

Betyg: 2 monument

En odräglig man ligger för döden och hans son kommer hem för att ställa de avgörande frågorna, men pappan vill inte svara. Istället får vi söka svaren i minnesbilder från barn- och ungdomsåren. Det skulle kunna bli bra med Colin Firth som sonen, nyss prisad poet men långt från den lyckade läkare som pappan varit. Men det blir inte bra. Manuset är för svagt och sättet att filma är märkligt med ständigt återkommande speglingar och där övergångarna mellan scenerna mest blir krystade.

Här ges inget utrymme för religiösa grubblerier och det speglar tydligt pappans liv, men Guds skaparord i Första Mosebok 1:3 citeras ändå: "Varde ljus" (i den gamla översättningen).

Kanske är ungdomsåren ändå bäst, med ett vaknande uppror mot faderns arrogans och auktoritet.

Withnail och jag

Betyg: 2 monument

Det är tänkt att vara roligt. Överklassfasoner möter en trist verklighet. Det är nog tänkt som ironi, men det faller platt då det saknas värme. Den ende som bidrar med någon sorts humanism är morbror Monty, excentrisk, homosexuell, beläst och sorglig - men ändå den mest levande människan. Whitnail och hans kamrat är ointressanta i sin egenkärlek och sin brist på förståelse för andra människor. De bidrar med ungefär lika mycket värme som det engelska vädret. Det hjälper inte att citera Shakespeare eller Lord Alfred Tennyson - om orden inte gör något med dig. För att använda johannesprologens bildvärld; orden blir inte kött.

Bäst är kanske ändå den slitna jaguaren och förstås Jimi Hendrix-låtarna som följer bilfärderna. Men de kan du ju lyssna på på annat vis!

Mumien återkomsten

Betyg: 1 monument

Egentligen handlar det om återuppståndelse mer än om nekromanti. Men för genren passar det nekromantiska anslaget bättre - med besvärjelser i heliga böcker och märkliga smycken som lever sitt eget liv - än uppståndelsens trosbekännelse. Vi har nu kommit in i trettiotalet (kamelerna är utbytta mot tåg och flygfarkost) och befinner oss delvis i London, men naturligtvis också i Egypten, både det nya och gamla - för här går vi stundtals mellan tidsåldarna.

Det blir inte bättre för att det är en uppföljare, snarare tvärtom. En tunnare story, där de köttätande skalbaggarna bytts ut mot skorpioner, en fånig blinkning åt den förra filmen och ett barn som på något vis ska komplettera hjälteskaran. Det går inte så bra med det, trots slangbella och en tuff attityd. Den här filmen kunde vi faktiskt vara utan!

Mumien

Betyg: 2 monument

Klassiskt matinéäventyr med mycket pang-pang, exotiska folkslag, 1920-tal, mystik och oändliga skatter. Tyvärr hör även rasism och kvinnoförakt till genren. Här finns alla typer som behövs i en sådan film: hjälten, den fule tjockisen, den lismande betjänten, den fege, den vackra bibliotekarien, den ondskefulle skurken (ondare än vanligt), den mystiske ökenkrigaren, de dryga och självsäkra (och därmed undergångsbestämda) amerikanarna samt ett antal levande mumier. Spännande, javisst! Välgjort, ganska så. Bortsett från skådespeleriet som i stort sett saknas.

Intressant är att de plågor som Gud, genom Mose, låter komma över Farao och det egyptiska folket i 2 Mos 7-12 här återkommer i sin fullhet utan någon som helst referens till den judisk-kristna traditionen, eller til Mose. Mer som att det utspelas i Egypten, alltså använder vi "Eyptens plågor". Det är dålig teologi! Ungefär lika dålig som den stolpiga forn-egyptiskan som talas emellanåt.

Les Vampires

Betyg: 3 monument

Fransk episodfilm i 10 delar från 1915. En förbrytarliga kallad Vampyrerna härjar i Paris, inget mordvapen är dem främmande: tidsinställda bomber, giftigt bläck, gas, kanoner, halshuggning, gifttaggar och dolda pistoler, dessutom hemligt skrift, hypnos, krypteringar och fasadklättring. Alla brott tycks riktade mot societeten och de leds av män vilka är experter på förklädnad och den vackra, livsfarliga Irma Vep. Mot dem står poliskåren handlös om det inte vore för den rättrådige (och rätt triste) journalisten Philipe Guèrande och hans fåniga sidekick Mazamette. Som om Tintin skulle möta brottets Sherlock Holmes - fast som stumfilm.

Fascinerande i sin enkelhet, samma kulisser går igen, men det är ändå spännande. Skurkarna är både samvetslösa och intelligenta och stundtals är det de som blir hjältarna. Intressant filmat, både expressionistiskt och ganska återhållet - inte minst skådespeleriet. Prästerna är bara utklädda, religionen är långt borta från de förnäma salongerna och hotellen, här förekommer varken böner eller Bibelord - ytterst sekulärt, modernt och mondänt. Spännande i sig!

Unicórnio

Betyg: 3 monument

Det sägs ibland att frukten som växte på Kunskapens träd i Bibelns första skapelseberättelse var ett granatäpple. Här tycks så vara fallet, då granatäpplet har just den betydelse som frukten ges i bibelberättelsen: Äter ni den "kommer ni att dö" (1 Mos 3:3). Frukterna växer på ett märkligt sorts sagoträd (inte alls ett granatäppelträd!) i ett fantastiskt sagolandskap i en tid bortom tiden - där allt är så där lagom gammeldags förutom pappans medidcin som han får på det som kanske är ett mentalsjukhus. För det är en udda saga, där vi inte riktigt vet vad som är vad. Är pappan på riktigt, lever han, är han sjuk? Flickan det handlar om möter honom bakom oöverstigliga murar, men de samtalar fritt om Gud och livet.

Fantastiska miljöer, så mättade av färg att de nästan spricker, ett långsamt panorerande foto (se bilden) som arbetar med fokusförskjutningar och till det ett nästintill ständigt fågelkvitter. Det är fascinerande men alltför överlastat med symboler: enhörningar, brunnen som står i centrum, trädet med frukten, flickans blödande händer, herden, vattenkruset ... allt är laddat och du blir rent trött av att inte kunna vila ens i det oerhört långsamma tempot.

Nog en sorts psykoanalytisk skildring av en ung flickas väg från barndom till vuxenblivande, med död, avsked, smärta, blod, och ensamhet som huvudingredienser. Tyvärr väldigt lite av hopp och framtid!