Faces Places

Betyg: 5 monument

En resa ut på den franska landsbygden, men egentligen en resa bakåt i minnet. Här möts modern gatukonst och fransk filmhistoria. Egentligen handlar det om seende, om att se människan, ecce homo (Joh 19:5 i Vulgatas latinska text) och upprätta henne om hon så lever i en nerlagd kolgruveort i Normandie eller arbetar på ett café i Sydfrankrike, en blick för människan i samhällsutvecklingen - men också om Agnès Vardas ögon som tappar skärpa och blir en del av skildringen av åldrandet. Den kanske mest fantastiska scenen är när de utomhus iscensätter en synundersökning med ett tjugotal statister som håller bokstäver i en trappa. Dråpligt, rörande och en tydlig hyllning till den åldrande kroppen. Och hur ser egentligen JRs ögon ut, de han döljer bakom pseudonym och solglasögon?

Lekfullt, oerhört välkomponerat, oväntat både roligt och politiskt. En viktig film om livets väsentligheter!

Experimentet

Betyg: 3 monument

Det börjar i en uppgörelse med kristendomen, sedan en uppgörelse med vetenskapen - den beprövade vetenskapen - och slutar i en sorts parodi på alltihop, fast det är nog inte meningen. Det är smart tänkt, smart gjort med snygga filmvinklar och bra skådespeleri, särskilt William Hurt som Ed Jessup. Han är besatt av psykologiska experiment som ska leda till att en primitivare del av den mänskliga hjärnan aktiveras och därmed flyttar människan bakåt i mänsklighetens utveckling. Till det krävs både droger och vetenskapliga instrument. Just kopplingen mellan vetenskap och galna teorier är väl skildrad.

Både skapelseberättelsen och uppenbarelseboken finns med, Bibeln ryms i sin helhet så att säga.

Tystnaden (1963)

Betyg: 4 monument

Leif Zern skriver i sin bok Se Bergman att pojken får orden på det främmande språket, ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att kunna översättas. Och att det är vad som utgör grunden till att en konstnär ska kunna skapas. Jag hade nog aldrig kunnat se filmen på det sättet om jag inte hade läst Leif Zerns ord innan. Istället hade jag sett - och ser - barnets utsatthet. Pojken (Jörgen Lindström), som tillsammans med sin mamma (Gunnel Lindblom) och moster (Ingrid Thulin) befinner sig i någon sorts undantagstillstånd, i en stad under belägring. De är på resa hem men med tillfälligt stopp någonstans där allt är främmande, inte bara det påhittade språket.

Pojken rör sig mellan de vuxna systrarna, den ena med en destruktiv sexualitet och den andra dödsmärkt av sjukdom. Han möter också en uråldrig hotellbetjänt och ett gäng kortväxta varieté-människor. Allt är mardrömslikt och otäckt. Och ändå är brevet med de obegripliga orden, som pojken får av sin moster, något sträcker ut en hand mot framtiden. Ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att översättas. Ord som trots sin obegriplighet kan hjälpa pojken att göra livet begripligt.

Och trots mardröms-scener går det utmärkt att njuta av skådespeleri och vackra dräkter och klänningar från 1960-talet.

Ant-man and the Wasp

Betyg: 3 monument

För en svenskkyrklig präst finns det inga problem med att kombinera gudstro och en tro på vetenskapen (se Svensk Kyrkotidning, senaste numret Nr 7 2018). Däremot tror jag det är en annan sak med Jesu läkeunder såsom de berättas i evangelierna. I modernitetens namn avfärdar vi det som New Age. Den diskrepansen, eller ska vi säga samstämmigheten, mellan vetenskap och teologi är intressant i den nya Ant-man filmen. Det kvantvetenskapliga är helt ok, att krympa sig till bortom molelkylnivå har inget med gudstro att göra, men när The Wasps mamma återfinns efter trettio år i kvantvärlden - bland björndjuren - säger hon själv att hon förändrats och hennes beröring ger liv och helande, precis som i evangelierna. Det är magstarkt!

Annars som vanligt en rolig lek med storlek, mer nu än i förra filmen, mindre av samhällskritik och mer av familjelycka. Ungefär lika enfaldiga skurkar och knappt lika enfaldiga vänner - en del snygga lösningar; myrbobanan i filmens inledning och de uppbyggda figurscenerierna under eftertexterna. I övrigt förutsägbart, smålustig dialog och en glädje i insikten om insekternas betydelse för världens fortlevnad.

Viskningar och rop (1973)

Betyg: 4 monument

Det är något kraftigt ångestframkallande med den röda färgen på väggarna och Harriet Anderssons Agnes i vit särk där hon ligger dödssjuk och svettig i sin säng. Hon är den goda systern och rivaliteten mellan hennes äldre och yngre systrar är förödande. Men samtidigt är det något med de stora håruppsättningarna och just de röda tapeterna, som känns så otidsenligt. Ja, mer som 1970-tal än det förra sekelskifte som jag tänker mig är filmens tid. Inte ens Ingrid Thulin (längst till vänster på bilden ovan) är vacker i peruken med den alltför stora håruppsättningen. Titta på bilder från filmen här (scrolla ner på sidan). Just nu tänker jag att alla kvinnorna i filmen, de tre systrarna och deras hushållerska Anna (Kari Sylwan), representerar olika delar av en och samma person. Och kanske är det Ingmar Bergman själv? 

Maria (Liv Ullman) är den barnsligt naiva lillasystern som aldrig riktigt har vuxit upp och som leker med alla i sin närhet men inte vågar möta död och smärta. Karin (Ingrid Thulin) är den allvarsamma och stränga storasystern som är rädd för beröring och befinner sig på gränsen till galenskap. Eller är hon faktiskt psykiskt sjuk när hon i en av filmens mest smärtsamma och också mest kända scener skär sig i underlivet med en bit glas och sedan smetar blodet kring sin mun. Smärtsamt och obehagligt, på gränsen till det outhärdliga. Men också lite svårbegripligt. Mellansystern Agnes är svårt sjuk i cancer. Hennes viktiga roll för systrarna framgår först i slutet av filmen då vi får se dem vandra i en grönskande park i sina vita kläder (se filmaffischen). Agnes är, liksom den varma och omhändertagande Anna, djupt troende. Hon stod närmare gud än jag, säger prästen (Anders Ek) när han ber vid hennes dödsbädd. Till sist Anna, som inte ber om något för egen del när hon efter Agnes död sägs upp av familjen. Men hon har tagit med sig Agnes dagbok och i den läser hon orden "och jag känner stor tacksamhet mot mitt liv som har gett mig så mycket" framför fotografiet av sin döda dotter. Det är mycket gripande.

I den självbiografiska boken Bilder (1990) skrev Ingmar Bergman så här om Viskningar och rop:

"Att inte vara sentimental med Döden. Låta den framstå, avslöja den i dess fulhet och ge den dess rätta röst och mäktighet."

Sommaren med Monika (1953)

Betyg: 3 monument

Detta må vara en klassiker, men nej, jag tycker inte så mycket om den här filmen. Det är något med tonårsupproret som bara känns så fånigt. Trots detta är ju Monika (Harriet Andersson) en självdestruktiv ung kvinna med längtan att leva vid sidan av samhället, vilket är plågsamt realistiskt och allt annat än fånigt. Harriet Andersson spelar i alla fall sin roll mycket bra, allt medan Harry (Lars Ekborg) bleknar - fast han är den som reder upp det hela, med ungen och allt. Så visst finns här ett drag av ombytta könsroller...

Efter att ha sett filmen får jag lust att läsa Per Anders Fogelströms roman från 1951. Jag tänker mig att skildringen av arbetet och klassperspektivet finns tydligare i den skrivna ursprungsversionen än i den filmade. Inledningsvis blir vi dock bekanta med både Monikas och Harrys arbetsliv, vilket är några scener som jag håller högt, liksom det snygga filmfotot över Stockholms stad och skärgård. Mot slutet av filmen finns också en scen där Harriet Anderssons Monika tittar rakt in i kameran väldigt länge.  Det är starkt och ovanligt i sitt slag. Mycket berörande.

Hancock

Betyg: 3 monument

Om den försupne superhjälten som bara ställer till det och förstör saker. Om hans upprättelse, om hur en sorts mänsklig uppoffring ändå styr världen. Och om att han faktiskt inte är ensam! Mycket våld, många svordomar, stundtals fånigt, men i grunden den genuint kristna tanken att vi är till för andra. Och här citeras ur Bergspredikan, om att vända den andra kinden till (Matt 5:39) lite hånfullt men med mer baktanke än vi först förstår.

Inte så välspelat, men fint på något sätt. Bäst är soundtracket. Bara det är värt ett högre betyg