Detta må vara en klassiker, men nej, jag tycker inte så mycket om den här filmen. Det är något med tonårsupproret som bara känns så fånigt. Trots detta är ju Monika (Harriet Andersson) en självdestruktiv ung kvinna med längtan att leva vid sidan av samhället, vilket är plågsamt realistiskt och allt annat än fånigt. Harriet Andersson spelar i alla fall sin roll mycket bra, allt medan Harry (Lars Ekborg) bleknar - fast han är den som reder upp det hela, med ungen och allt. Så visst finns här ett drag av ombytta könsroller...
Efter att ha sett filmen får jag lust att läsa Per Anders Fogelströms roman från 1951. Jag tänker mig att skildringen av arbetet och klassperspektivet finns tydligare i den skrivna ursprungsversionen än i den filmade. Inledningsvis blir vi dock bekanta med både Monikas och Harrys arbetsliv, vilket är några scener som jag håller högt, liksom det snygga filmfotot över Stockholms stad och skärgård. Mot slutet av filmen finns också en scen där Harriet Anderssons Monika tittar rakt in i kameran väldigt länge. Det är starkt och ovanligt i sitt slag. Mycket berörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar