Moby Dick

Betyg: 5 monument

Det som fångar mest är blicken. Blicken av rädsla, av beslutsamhet, av galenskap, av besatthet. En människas blick och när den inte längre avslöjar en människa, utan något annat. Suggestiva bilder, blickarna kommer nära, länge fokuseras ansiktena i mörkret - samtidigt det väldiga havet, horisonten utan avbrott. Närhet och distans. Olycksbådande hörs Kapten Ahabs steg över däck, katastrofen kan inte undvikas och i slutet vill ingen längre undvika den. Mänskligheten går förlorad...

Det finns så många bottnar i spelet om skeppet och jakten på den vita valen, sorg och lycka, motstånd och medlöperi, ädelmod och ynkedom... Hade filmen varit inspelad i modernare tid (den är från 1956) tror jag att flera av bottnarna gått förlorade - för här finns de flesta av bottnarna i varje person. Det är sammansatt och sant mänskligt, tragiskt, gudomligt och en fantastiskt berättad historia.

Änglagård - tredje gången gillt

Betyg: 2 monument

Uppföljare är svårt och den här filmens företräden är de vackra vyerna över det västgötska jordbrukslandskapet, musiken och de två charmiga äldre männen Ivar och Axel, spelade av Tord Peterson och Sven Wollter. Det är allt. Helena Bergström och Rikard Wolff i all ära, men i den här filmen gör de knappast sina bästa roller. Recensioner av filmen finns här.

Du kommer att möta en lång mörk främling

Betyg: 3 monument

Jag brukar inte tycka så mycket om Woody Allens filmer. Jag tror alltid att jag ska göra det, men när eftertexten rullar är jag mest arg och frustrerad. Ibland för att jag tycker filmen varit direkt dålig (t ex Vicky Cristina Barcelona, som jag tror är den jag såg senast) men oftast för att det är så nattsvart och helt utan mänsklig utveckling. Jag vill ju att huvudpersonen i en film ska genomgå någon sorts utveckling. Att allt det som vi får se hända ska leda någonstans.

I Du kommer att möta en lång mörk främling får vi följa Helena och dem som står henne närmast. Jag är inte säker på att Helena förändras, eller utvecklas, men jag tycker om att följa henne och de andra en liten tid i den vackra londonmiljön som de befinner sig i. Det är precis som shakespearecitatet som inleder filmen:

En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.

Prime (Nära och kära)

Betyg: 3 monument

Uma Thurman och Meryl Streep är bara bäst som psykoterapeut och klient. Lite skruvad historia, när terapeuten plötsligt inser att den unge man som hon uppmuntrat klienten att inleda en kärleksaffär med är hennes egen älskade son. Men det här är en prat-film är det, där dialogerna mellan terpaeut och klient, ung man och medelålders kvinna, mor och son, är det som för filmen framåt. Underhållande och intressant om samtalandets konst.

Mina eftermiddagar med Margueritte

Betyg: 1 monument

Duvorna är viktiga. Dels är de ett slags sällskap för enslingen Germain - vilket i sig är märkligt då det visar sig att han har ganska många vänner, en galen mamma och dessutom en vacker älskarinna. Så värst enslig är han inte. Men duvorna är viktiga också för att det är hos dem som han träffar Margueritte, en gammal dam som bor på ett ålderdomshem i närheten och som lär honom att läsa. Vilket han redan kan, men inte så bra. Hon läser högt för honom och när hon får gula fläcken läser han för henne, alltmedan duvorna kuttrar.

Det är mycket trist, ointressant och möjligtvis tänkt som ett inlägg i debatten om hur lite vi bryr oss om våra gamla - men det blir mesigt och tandlöst. Tyvärr beror det nog mest på Gerard Depardieus förutsägbara lunsighet, medan Gisèle Casadesus som den gamla damen har en sorts fransk, borgerlig förfining som känns äkta.

Medan åren går

Betyg: 2 monument

Det handlar om ensamhet, fast huvudpersonerna är de mest tvåsamma man kan tänka sig. Ett lyckligt gift par i övre medelåldern som träffades under studentåren och levt tillsammans sedan dess. Deras lycka odlas av alla, inklusive dem själva. I relation till dem är alla de möter ensamma, en del värre än andra. Ensamma och olyckliga i kontrast till deras tvåsamma lycka. Det blir nästan outhärdligt till slut. Feel-good-känslan faller snabbt och istället väntar jag med bävan på katastrofen, som aldrig kommer - och då saknar jag den!

Maten som ideligen serveras är viktig på så sätt att den tillåter drickande. Jag har nog aldrig sett en film där det druckits så mycket vin; det smuttas och bäljas och samtalas - alltid över ett par fyllda vinglas. Riktigt otäckt stundtals.

The kids are all right

Betyg: 3 monument

The kids are all right är en helt allright film. Främst är det det goda skådespeleriets förtjänst. Julianne Moore och Annette Bening som de två mammorna i familjen är medelålders trötta och lever i en relation som har blivit slentrian. Mia Wasikowska och Josh Hutcherson som de två tonårsbarnen suckar uppgivet över mammornas förutsägbara förmaningar och söker på olika sätt efter sina egna, vuxna identiteter.

Som en film om familjelivets förödande och förtjusande sidor är The kids are all right också trovärdig. Den skildrar på ett fint sätt att de människor som står oss närmast är de vi delar vårt liv med och har långvariga relationer till. Inte de som vi har eventuella biologiska band till.

Men, det finns ett stort men, varför måste mannen (spermadonatorn i det här fallet) nödvändigtvis inleda en sexuell relation med en av de lesbiska mammorna. Det är väl knappast trovärdigt??

(Här är två andra filmer där Julianne Moore gör fantastiska roller: Far from heaven och A single man.)