Du kommer att möta en lång mörk främling

Betyg: 3 monument

Jag brukar inte tycka så mycket om Woody Allens filmer. Jag tror alltid att jag ska göra det, men när eftertexten rullar är jag mest arg och frustrerad. Ibland för att jag tycker filmen varit direkt dålig (t ex Vicky Cristina Barcelona, som jag tror är den jag såg senast) men oftast för att det är så nattsvart och helt utan mänsklig utveckling. Jag vill ju att huvudpersonen i en film ska genomgå någon sorts utveckling. Att allt det som vi får se hända ska leda någonstans.

I Du kommer att möta en lång mörk främling får vi följa Helena och dem som står henne närmast. Jag är inte säker på att Helena förändras, eller utvecklas, men jag tycker om att följa henne och de andra en liten tid i den vackra londonmiljön som de befinner sig i. Det är precis som shakespearecitatet som inleder filmen:

En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.

Prime (Nära och kära)

Betyg: 3 monument

Uma Thurman och Meryl Streep är bara bäst som psykoterapeut och klient. Lite skruvad historia, när terapeuten plötsligt inser att den unge man som hon uppmuntrat klienten att inleda en kärleksaffär med är hennes egen älskade son. Men det här är en prat-film är det, där dialogerna mellan terpaeut och klient, ung man och medelålders kvinna, mor och son, är det som för filmen framåt. Underhållande och intressant om samtalandets konst.

Mina eftermiddagar med Margueritte

Betyg: 1 monument

Duvorna är viktiga. Dels är de ett slags sällskap för enslingen Germain - vilket i sig är märkligt då det visar sig att han har ganska många vänner, en galen mamma och dessutom en vacker älskarinna. Så värst enslig är han inte. Men duvorna är viktiga också för att det är hos dem som han träffar Margueritte, en gammal dam som bor på ett ålderdomshem i närheten och som lär honom att läsa. Vilket han redan kan, men inte så bra. Hon läser högt för honom och när hon får gula fläcken läser han för henne, alltmedan duvorna kuttrar.

Det är mycket trist, ointressant och möjligtvis tänkt som ett inlägg i debatten om hur lite vi bryr oss om våra gamla - men det blir mesigt och tandlöst. Tyvärr beror det nog mest på Gerard Depardieus förutsägbara lunsighet, medan Gisèle Casadesus som den gamla damen har en sorts fransk, borgerlig förfining som känns äkta.

Medan åren går

Betyg: 2 monument

Det handlar om ensamhet, fast huvudpersonerna är de mest tvåsamma man kan tänka sig. Ett lyckligt gift par i övre medelåldern som träffades under studentåren och levt tillsammans sedan dess. Deras lycka odlas av alla, inklusive dem själva. I relation till dem är alla de möter ensamma, en del värre än andra. Ensamma och olyckliga i kontrast till deras tvåsamma lycka. Det blir nästan outhärdligt till slut. Feel-good-känslan faller snabbt och istället väntar jag med bävan på katastrofen, som aldrig kommer - och då saknar jag den!

Maten som ideligen serveras är viktig på så sätt att den tillåter drickande. Jag har nog aldrig sett en film där det druckits så mycket vin; det smuttas och bäljas och samtalas - alltid över ett par fyllda vinglas. Riktigt otäckt stundtals.

The kids are all right

Betyg: 3 monument

The kids are all right är en helt allright film. Främst är det det goda skådespeleriets förtjänst. Julianne Moore och Annette Bening som de två mammorna i familjen är medelålders trötta och lever i en relation som har blivit slentrian. Mia Wasikowska och Josh Hutcherson som de två tonårsbarnen suckar uppgivet över mammornas förutsägbara förmaningar och söker på olika sätt efter sina egna, vuxna identiteter.

Som en film om familjelivets förödande och förtjusande sidor är The kids are all right också trovärdig. Den skildrar på ett fint sätt att de människor som står oss närmast är de vi delar vårt liv med och har långvariga relationer till. Inte de som vi har eventuella biologiska band till.

Men, det finns ett stort men, varför måste mannen (spermadonatorn i det här fallet) nödvändigtvis inleda en sexuell relation med en av de lesbiska mammorna. Det är väl knappast trovärdigt??

(Här är två andra filmer där Julianne Moore gör fantastiska roller: Far from heaven och A single man.)

Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare

Betyg: 2 monument

 Bisarrt, politiskt, esteticerande och grymt. Tjuven - tyrannen - den värst tänkbara av människor, faller från sin piedestal som ingen vågat röra och avslöjas i filmens slutord: kannibal! Det beskriver en kapitalism som går över lik inte så mycket för vinst som för njutning. Och filmen visar ingen förlåtelse, ingen försoning, ingen egentlig förståelse för människan; vad hon är och vem hon är. Det är filmens svaghet, människosynen blir lika svartvit som hos den kapitalism den vill skildra. Ändå är filmen allt annat än svartvit. Färgerna fullkomligt kastar sig över mig, kulisserna, ljussättningen, filmvinklarna som bara underbygger känslan av scen och teater är alla laddade med färger - så laddade att Helen Mirrens klänning byter färg beroende på vilket rum hon går in i, bara det är sevärt i sig!

Vackrast är kökspojkens sång när han diskar.

Grey Gardens

Betyg: 4 monument

Det här är en dokumentärfilm från 1976 som blev broadwaymusikal 2006 och spelfilm 2009 med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Det är den senaste versionen som jag har sett, men jag önskar att få se den ursprungliga dokumentära. Om någon av bloggens läsare vet hur man kan få tag på den, hör av er.

Big och Little Edie är mor och dotter som lever i en förtärande och förfärande symbios. Men trots att det ohälsosamma i deras bindning är alldeles uppenbart är de ändå skildrade med kärlek och ömhet. De har bara varandra, som Thomas di Leva skulle ha sjungit. Och mitt i den misär som det snygga huset i East Hampton utvecklas till att bli finns två väldigt levande människor.

Jag tycker om den här filmen för att utanförskapet och den psykiska sjukdomen inte står i fokus, utan det gör relationen mellan stora och lilla Edith och deras oberoende drömmar om ett annat liv. Skådespeleriet är mästerligt och berättandet aldrig mästrande, inte ens när kattburksberget växt över den öppna spisen. Kanske är det för att dokumentärfilmarna, bröderna Albert och David Maysles, är närvarande med sina kameror. De registrerar och låter den åldrande Edie och hennes inte längre så unga dotter berätta om sina liv. På så sätt är dokumentären närvarande även spelfilmsversionen, som f ö är producerad av HBO.