Tjuven i Bagdad (1940)

Betyg: 4 monument

Detta är orientalism i stor skala, dessutom i technicolor! Lägg där till fantastiska kulisser som talar mer om Indien än Bagdad eller Basra, märkliga trickfilmningar och en rätt blek förste älskare. Det sista gör nu inte så mycket då det är Tjuven, inte kungen, som är huvudpersonen - det är han som finner både Anden i flaskan och Den flygande mattan.

"Tusen och en natt" ligger naturligtvis bakom, men också allmän brittisk orientalism och Andra Världskrigets fascistiska hot. Det kanske mest udda är att det är Den flygande mattan som sätter igång revolutionen, som i och för sig slutar i den goda kungens återkomst. Märkligast är ändå den fromme muslimen Abu (Tjuven) som längtar efter något som inte kan vara annat än europeisk korv.

Teologiskt ser vi hur betydelsefull kung Salomo är - som det berättas om i  Andra Krönikeboken. Det visar sig vara han som spärrat in anden i flaskan.

Blodets tron

Betyg: 4 monument

Två vapenbröder, två profetior, en dimma som sveper in både rum och tid, maktbegär och blod. Allt satt i en sorts arkaiskt japanskt sjuttonhundratal med krigsherrar, samurajer onda andar och en feodal maktordning. Mycket vackert filmat, men mer teater är film - så bygger filmen också på Shakespeares Macbeth - med en lysande Toshiro Mifune som den olycksalige Washizu: så lycklig över upphöjelsen, så desperat i förnedringen.

Intressant är ordalikheten mellan Psaltaren 103:15-16 (om människolivets korthet) och andens sång när profetian ges: En sång genomsyrad av buddistiskt tänkande. Bäst är nog ändå den suggestiva musiken och samurajernas snygga byxor.

Rymdinvasion i Lappland

Betyg: 3 monument

Det är bara så, vissa filmer tror du inte finns, men det gör de! En meteor landar i de svenska fjällen, i närheten av den fiktiva platsen Riksjärvi. Vid närmare undersökning visar det sig inte vara en meteor...

Tänk dig King Kong, fast i de svenska fjällen: snöstormar, renar, skidliftar, bandvagnar, samer och skidåkning. Mycket udda. Dessutom en film där det talas svenska, engelska, svengelska och samiska. Teologin lyser med sin frånvaro, istället åker de skidor!

Bäst är de självständiga kvinnorna, märkligast är ledmotivet om midnattsolen - med tanke på att filmen utspelas vintertid.

St. Vincent

Betyg: 3 monument

Vin, en deprimerad, argsint, missbrukande vietnamveteran får mot sin vilja ta hand om den nyinflyttade grannpojken. Det blir lite som i Djungelboken med Baloo som säger "Jag ska lära honom allt jag kan" - det är inte så mycket och kanske inte det vi tänker på som barnuppfostran; hästkapplöpningar, slagsmål, barer, prostituerade och vild jukeboxdans. Men det finns naturligtvis ett hjärta av guld bakom den bistra fasaden.

Lite sockersött, förutsägbart, mer femtiotal än 2019, men ändå rätt fint. Kanske en något tveksam och framförallt gammaldags sensmoral, men samtidigt en nutida, teologisk traktat om helgonblivande och helighet. Bäst är den subtila samhörigheten när pojkarna lär varandra korstecknet i slutscenen och sedan när Bill Murray strax därefter sjunger duett med Bob Dylan medan eftertexterna rullar.

Barabbas (2012)

Betyg: 1 monument

Pär Lagerkvist kidnappad av evangelikaler. Ingen existentiell smärta, inget driv, ingen berättelse - istället en dålig efterapning av Mel Gibsons The Passion of the Christ, utan särskit hantverk utan särkilda skådespelare. Inga skuggor, inga bottnar, bara en slätstruken vattvälling av kristen apologetik. Hela poängen med Lagerkvists roman är borta då historien presenteras med en förhistoria, dvs tiden för Jesu förkunnelse där Barabbas flera gånger möter Jesus och till och med diskuterar med honom. Lagerkvists idé är ju att Barabbas lever i skuggan av Jesu död utan att förstå något om vem han egentligen var. Romanen skildrar honom i dunkel silhuett, här blir det med full strålkastare i klart dagsljus. Så ointressant! Och dessutom tre timmar lång!

Se då istället Alf Sjöbergs inspelning från 1953, eller Hollywood-inspelningen med Anthony Quinn från 1961. De gör romanen mycket mer rättvisa.

Hotel Artemis

Betyg: 4 monument

Sorgen är så stark; sorgen över en död son, en död bror, en död pappa, en död människa som kanske älskat en - sorgen är så stark att den bär genom våldet, genom upploppen, genom exklusiviteten, genom fasciststaten, genom klasskriget. Sorgen gör det goda möjligt i en ond värld.

På ett exklusivt sjukhus vårdar den ensamma sjuksköterskan Jean Thomas (Jodie Foster) skadade gangsters med hjälp av endast en vårdare och extrem hightec. Miljön är sunkigt 1900-tal, men vi befinner oss i juni år 2028. Allt vatten är privatiserat, och folket gör uppror. Den lokale gangsterbossen Vargkungen regerar över både polis och kravallstyrkor i Los Angeles och han är Jeans uppdragsgivare. Men i ruset av smärtstillande medicin avslöjar han den sanna bakgrunden till Jeans sorg. När sanningen kommer ikapp henne, bryts sjukhuset plågsamt sönder i våld och död. Kvar finns bara sorgen, sorgen som gör att hon går tillbaka till de skadade i uploppen för det är det enda hon kan göra: ta hand om andra. Det är vackert, otäckt, skrämmande och välspelat - i synnerhet av Jodie Foster.

Fina sextiotalslåtar, mycket teologi kring att ta vara på sin broder och att vara till för andra - både onda och goda. Samtidigt spännande mitt i all sorgen.

Bajkonur

Betyg: 4 monument

Stäppen och himlen - den ena oändlig, den andra ändlös. Kameler, jurtor, åsnor, hästar - en och annan gammal traktor - och rymdraketer! Alla de människor som bemannar rymdstationen ISS skickas upp från den ryska raketbasen Bajkonur, som faktiskt ligger i Kazakstan. Runt om basen lever människorna på att samla in och sälja det skrot som faller ner från himlen. Två ton metallskrot för en låda konserver vars bäst-före-datum gått ut för länge sedan. Så en dag faller inte bara startraketerna, utan också en bemannad rymdkapsel. ”Det som faller ner från himlen kommer från Gud och tillhör den som finner det” ... Kanske lite för romantisk, men udda i sin extrema skildring av kulturkrockar - som känns helt naturliga.

Förutom att det är den första spelfilmen som spelats in i Bajkonur möter vi sovjetisk brutalism, fåravel, ortodoxa präster som välsignar kosmonauter, Gagarin och en iscensättning av Tillägg till Daniel A:16 (Susanna i badet).