Hancock

Betyg: 3 monument

Om den försupne superhjälten som bara ställer till det och förstör saker. Om hans upprättelse, om hur en sorts mänsklig uppoffring ändå styr världen. Och om att han faktiskt inte är ensam! Mycket våld, många svordomar, stundtals fånigt, men i grunden den genuint kristna tanken att vi är till för andra. Och här citeras ur Bergspredikan, om att vända den andra kinden till (Matt 5:39) lite hånfullt men med mer baktanke än vi först förstår.

Inte så välspelat, men fint på något sätt. Bäst är soundtracket. Bara det är värt ett högre betyg

The Last Airbender

Betyg: 2 monument

Tänk "Den oändliga historien" men en betydligt sämre historia. De fyra elementen hanteras av fyra olika folkslag, men bara en avatar kan hantera alla elementen. Nu har ingen avatar trätt fram på många år och eld-folket förtrtycker de andra folken. Fram tills nu...

En del snygga effekter, men för mycket tai-chi och kvasireligiösa uttalanden. Någonstans bland uppmaningarna om ansvar ekar Joh 15:13; "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner", men komplexiteten saknas. Det blir trist och ganska  förutsägbart.

Bergman - Ett år, ett liv

Betyg: 2 monument

Jag har sett i princip alla Ingmar Bergmans filmer i år och läst ett antal böcker av och om honom. Jag har också sett filmen Allt flyter, som Jane Magnusson skrev manus till. När hon nu gjort en två timmar lång film om Ingmar Bergmans liv under ett år - och det dessutom är året 1957, dvs det år då både Det sjunde inseglet och Smultronstället hade premiär - så är mina förväntningar högt ställda. Jag tänker att Jane Magnusson nog kan berätta något nytt om Bergman, om hans liv och hans filmer. Men tyvärr är det inte så, utan istället befäster hon myten om "det stora geniet". Både genom att fokusera på hans otroliga arbetskapacitet och hans ökända maktfullkomlighet. Människor i Bergmans närhet får ta stryk när att hans skapande blir till. Men ändå hyllas han filmen igenom som "geniet".

Och jag tänker att det hade varit spännande med en film som såg bortanför den gängse bilden av den store "demonregissören" och istället försökte förstå den kreativa och filmskapande människan, på gott och ont. Hur jobbade han? Vad drev honom? Och varför var det så viktigt för honom att göra alla dessa filmer? Det bästa är ändå funderingen kring att det kanske är Fanny som är Bergmans alter ego, och inte Alexander som vi kanske tror. Men det är nog mer troligt att han skrev in sig själv i både Fanny och Alexander...

Om Jane Magnusson hade valt att fokusera på bara ett par av alla de vinklingar som presenteras i filmen hade det blivit en mer sammanhållen och intressant produktion. Och näst bäst är förstås de gamla smalfilmerna från filminspelningarna när det begav sig.

Django

Betyg: 4 monument

Det börjar magnifikt med en ensam man som drar en likkista genom ett lerigt landskap. Mer lera, till och med kvicksand, och mycket mer död. Korset på kistan, snart blankt av lera, vittnar om en "mud-Christ", vilket dock visar sig vara fel. Kistan innehåller något helt annat, men kristuslikheten består ändå, trots stöld, mord och lögner - särskilt när Djangos händer krossas i en korsfästelsescen o c h han besegrar döden, i form av Major Jackson och hans band av ku-klux-klan-lika våldsmän med sina röda halsdukar (den enda färgen som står emot leran). Slutscenen är lika magnifik som början; den stapplande, uppresta människan mot den ljusnande himlen och det tomma korset. Frälsningen, uppståndelsen och livet kan börja på nytt...

Bara ledmotivet gör filmen sevärd, liksom musiken i stort, särskilt när mexikanarnas hästar skrittar i takt till musiken. Elegant!

Dunkirk

Betyg: 4 monument

Det är otäckt och skakande, ljudet är alldeles för högt (= realistiskt) och människan visar både sin vackraste solidariska sida och sin hänsynslösa egoism. När det gäller överlevnad är få hjältar; de skadade offras, kamrater överges, allt för de egna överlevnadens skull. Säkert ytterst realistiskt, liksom filmens huvudidé; en kritk av hjälterollen där de döda hyllas som hjältar oavsett vad det gjort, medan de överlevande betraktas med misstänksamhet. Egentligen är det en film om människan, hur hon fungerar i de mest utsatta lägen - det är både vackert och fult. Stundom nära Psaltarens 8:e psalm, stundom långt därifrån.

Of Time and the City

Betyg: 4 monument

Det är poetiskt, långsamt, liksom lite dröjande med klipp från journalfilmer från de första åren efter krigsslutet och framåt, ackompanjerade av poesi, klassisk musik och eftertänksamma minnen. Porträttet är inte enbart vackert, här finns en glödande vrede mot katolska kyrkan och en tydlig kritik mot moderniteten. Ändå, ömsint med barnen som en sorts anonyma huvudpersoner - i alla klipp finns barn med. Barn som lär sig gå, barn som gungar mitt i vintern, barn som blir rädda för duvor, barn som sjunger sånger och ramsor, barn som har strumpor på händerna i brist på vantar, barn som lever sina liv i staden. Fast egentligen är det ju staden Liverpool som är huvudperson, staden - den något nedgångna - med sina levande människor och sina barn!

Musikvalet är fascinerande och oväntat. Bruckner inte Beatles och det är helt ok. Men framförallt är det väldigt fina klipp och bildkompositioner där stadens förändring långsamt träder fram.

Blade of the Immortal

Betyg. 3 monument

Det är i grunden en bra historia om ursprung och klass, plikt och förräderi, rättfärdighet och svek, död och makt - men det är alldels förfärligt blodigt. Kroppsdelar far runt, svärd tränger genom kroppar, blod rinner över sluddrande läppar. Det är lite synd. Med mindre våld och mindre scener där en man segrande slåss mot minst tre hundra fiender kunde det ha blivit en riktigt bra film. Anslaget i sagans form och den moraliska aspekt som vi anar bådar gott, liksom de starka kvinnliga karaktärerna.

Vi befinner oss i Japan under shogunernas och samurajernas tid - en sorts allmän dåtid - men i slutscenerna förstår vi att moderniteten är på väg. Krutet introduceras och hjältarnas tid är förbi. Det mest intressanta, förutom de mycket fina miljöerna är diskussionen kring odödlighet. Manji är odödlig och ser det som en förbannelse att inte få lov att dö. När möjligheten ges så offrar han ändå sin död för att rädda en flicka han genom sitt samvete känner ansvar för - han väljer fortsatt liv! Så många mäniskor dör filmen igenom, ändå segrar livet på något vis. Märkligt!