Det är i grunden en bra historia om ursprung och klass, plikt och förräderi, rättfärdighet och svek, död och makt - men det är alldels förfärligt blodigt. Kroppsdelar far runt, svärd tränger genom kroppar, blod rinner över sluddrande läppar. Det är lite synd. Med mindre våld och mindre scener där en man segrande slåss mot minst tre hundra fiender kunde det ha blivit en riktigt bra film. Anslaget i sagans form och den moraliska aspekt som vi anar bådar gott, liksom de starka kvinnliga karaktärerna.
Vi befinner oss i Japan under shogunernas och samurajernas tid - en sorts allmän dåtid - men i slutscenerna förstår vi att moderniteten är på väg. Krutet introduceras och hjältarnas tid är förbi. Det mest intressanta, förutom de mycket fina miljöerna är diskussionen kring odödlighet. Manji är odödlig och ser det som en förbannelse att inte få lov att dö. När möjligheten ges så offrar han ändå sin död för att rädda en flicka han genom sitt samvete känner ansvar för - han väljer fortsatt liv! Så många mäniskor dör filmen igenom, ändå segrar livet på något vis. Märkligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar