Betyg: 3 monument
Jag är ledsen att inte kunna ge den här filmen ett högre betyg, för jag skulle gärna vilja det. Inte minst för att jag tycker att berättelsen är både bra och angelägen. Den är också komplex, vilket jag gillar. Det är inte bara Laurence historia utan lika mycket Freds (dvs kvinnan han levt tillsammans med i många år) och deras gemensamma. Just denna komplexitet i Laurence val att låta kvinnan i honom växa fram skildrar filmen på ett fint sätt. Laurence är alltid Laurence, som filmens titel talar om, men är det så enkelt för de som finns runt omkring? Är vi inte alltid mycket mer än oss själva? Den andra gör oss till t ex? Vi lever och blir till i andras ögon lika mycket som i våra egna. Kan vi helt fritt välja vilka vi vill vara? Så här långt tycker jag alltså att filmen är mycket sevärd.
Men det hakar upp sig. För det första är de här en film som är alldeles för lång. Den hade kunnat kortas en timme utan problem och trailern ovan ger en mycket bra sammanfattning av filmen. FSen är det också så att mycket av det som händer svårt att förstå, t ex vem kvinnan Charlotte är som Laurence lever tillsammans med mot slutet av filmen. Hur har de träffats? Vilken är deras relation? Och framförallt vad får Charlotte ut av relationen? Jag menar inte att hon inte skulle få ut något av att leva tillsammans med Laurence, men jag vill ha en ledtråd till varför hon väljer att göra det, särskilt som det plötsligt visar sig att hon är mycket svartsjuk.
Sevärd är den här filmen ändå. Inte minst för kläderna från sent 80- och 90-tal. Fulast är en ljusblå stickad angoratröja med omöjliga applikationer i osannolika färgkombinationer som Laurence bär med stolthet.
PS. Jag har sett två av Xavier Dolans andra filmer. Jag dödade min mamma som jag tyckte mycket om och Hjärtslag, som jag mer betraktar som en bagatell. Tyvärr är det ett par år sedan jag såg dem, så jag minns dem inte så väl att jag kan skriva om dem.
