Pianisten (The Legend of 1900)

Betyg: 3 monument

Under de första dagarna av år 1900 föds en pojke ombord på atlantångaren the Virginian, troligtvis av immigranter. Men när alla gått i land i New York blir pojken ensam kvar. Han tas om hand av eldarna och uppfostras djupt ner i skeppets maskinrum, nära dess hjärta. 1900 blir hans namn. Märkligt nog är han ett underbarn när det gäller pianospel och blir kvar i fartygsorkestern under resten av skeppets levnad. Omhuldad och beundrad för sitt spel är han ändå en ensam människa, utan släkt, utan historia, utan personbevis - hela livet lever han på båten och går aldrig i land. Istället lever han på andra människors berättelser, som han illustrerar på sitt piano. Det är stillsamt, vackert, men ganska klichéartat. Hans vän trumpetaren i fartygsorkestern berättar historien långt senare, vilket i sin tur spär på den nostalgiska och romantiska känslan.

Den ensamma trumpeten i inledningens pantbank följs senare av det ensamma pianot. Vackert, melankoliskt, men ganska tomt på annat. Här finns en antydan till en diskussion om normalitet, men det blir inget av den tråden. Synd.

Bäst är namngivningsscenen nere i maskinrummet där förslagen på namn haglar från alla håll, oförskämt, rått och hjärtligt.

Prometheus

Betyg: 4 monument

Ett rymdskepp ger sig av för att söka de varelser man tror är människans skapare. Bland forskarna finns både troende och tvivlare - troende och tvivlande på både vetenskapen, uppdraget och något annat än utomjordiska varelser som människans ursprung. Elisabeth Shaw, Noomi Rapace, sticker ut med sitt kors runt halsen och sin tro. Samtidigt är det hon som räddar historien vidare. Kanske just tack vare sin tro.

Det är snygga rymdskeppsinteriörer och läskiga slemdroppande tentakler, utforskade grottgångar och märkliga utomjordiska skulpturer, en direkt obehaglig kirurgimaskin och en sorts orgel som framkallar nya världar... Spännande och ganska otäckt sammantaget, men intressant som en del i debatten om tro och vetenskap.

Bästa citatet: "Landa därborta, för Gud skapar inga räta linjer" - när de på den övergivna planeten ser en sorts spår av civilisation.

Merlin

Betyg: 2 monument

De fula är inte bara fula, utan också elaka. Och det värsta som kan hända är att bli ful. Så skulle man kunna sammanfatta denna trista soppa på en fantastisk berättelse med goda skådespelarnamn. Merlinfiguren är spännande: trollkarlen som hjälper Arthur att dra svärdet ur stenen, en representant för den gamla magiska tron som hjälper en kristen kung att inte bara bli kung utan också att söka Den heliga Graal. Och visst finns det temat med. Så bortsett från skönhetens nödvändighet kan man se filmen som en berättelse om sekularisering, om hur de gamla gudarna tappar makt - inte i första hand till kristendomen utan till individualismen. Intressant i viss mån, men nog relativt ohistoriskt. I vilket fall för långt, för tråkigt, för patetiskt, disneyartat och pastellfärgat.

Värst är att inte ens ålderdomen får finnas, utan den trollas bort på slutet till förmån för den unga människans bildskönhet.

Prinsessan Mononoke

Betyg: 4 monument

En prins på en röd hjort. En prinsessa på en varg. Hon uppfylld av hat och hämnd, han uppfylld av att häva sin förbannelse. De möts mitt i kriget mellan människorna och naturen. Här anfaller vildsvinsguden med sin armé av desperata vildsvin, här försvarar före detta prosituerade sig mot både samurajer och naturväsen. Striderna är oförsonliga, det handlar om att vinna eller försvinna. Mitt i striden försöker prinsen finna någon sorts väg till försoning.

Det är spännande, allvarligt, oväntat och väl skildrat - där ingen är helt igenom ond eller god. Gudar dör, människor dör. Livet fortsätter ändå. Försoningen mellan människan och naturen är inte möjlig fullt ut, men prinsen och prinsessan fortsätter att träffas - dock utan att leva tillsammans. Hoppfullt ändå!

Beginners

Betyg: 2 monument

Sorgen bär filmen igenom. Sorgen över pappans död. Sorgen över mammas missriktade kärlek till pappa. Sorgen över de egna misslyckade relationerna. Det är bra. Sorgen är bra och bärande. Men inget annat är särskilt bra, förutom Christopher Plummer som den homosexuella pappan (och pappans hund Arthur!). Det är alldeles för förutsägbart, för många gånger som luggen stryks ur pannan. För tråkigt helt enkelt.

Det som sticker ut är minnesbilderna av mamman som vore värd en mycket intressantare son än Ewan McGregor. Hon är fylld av en sorglig anarkistisk humor som är ovanlig hos kvinnor. Mer av henne!

Vi har en påve

Betyg: 4 monument

En vacker berättelse om att åldras och att ställas inför uppgifter vi kanske inte klarar av. Men nog mest en berättelse om katolska kyrkan och dess brist på förankring i vanliga människors liv. Om det vet jag inte så mycket, mer om att åldras och att ställas inför svåra val kan jag ha en aning. Bortsett från den fåniga volleybollturneringen mellan kardinalerna, så talar filmen ett behagligt långsamt språk. Stilla och vackert får vi följa den nyvalda påvens vånda inför sitt uppdrag. Vem skulle inte bäva inför att vara Guds ofelbara representant bland människorna?

Bäst är det mänskliga perspektivet, de märkliga kardinalshattarna och den ständiga uppmaningen till förbön.

Immortals

Betyg: 1 monument

Kanske handlar det om modernitet och om sekularisering? Det är bronsålder när Hyperion släpper lös titanerna och gudarna dör i kampen mot dem. Det är mycket sorgligt, men kanske är det nödvändigt. Theseus är då den moderna människan, visserligen med gudarna på sin sida. Han segrar till slut, herdepojken som blir befälhavare. Kämpen som besegrar både Minotauros och labyrinten - list hör moderniteten till. Historien kan börja!

Men kanske är det bara en usel äventyrsfilm som tar sig själv på alldeles för stort allvar med en trist färgskala, patetiska dialoger och mängder med anakronismer.