Sorgen bär filmen igenom. Sorgen över pappans död. Sorgen över mammas missriktade kärlek till pappa. Sorgen över de egna misslyckade relationerna. Det är bra. Sorgen är bra och bärande. Men inget annat är särskilt bra, förutom Christopher Plummer som den homosexuella pappan (och pappans hund Arthur!). Det är alldeles för förutsägbart, för många gånger som luggen stryks ur pannan. För tråkigt helt enkelt.
Det som sticker ut är minnesbilderna av mamman som vore värd en mycket intressantare son än Ewan McGregor. Hon är fylld av en sorglig anarkistisk humor som är ovanlig hos kvinnor. Mer av henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar