Under de första dagarna av år 1900 föds en pojke ombord på atlantångaren the Virginian, troligtvis av immigranter. Men när alla gått i land i New York blir pojken ensam kvar. Han tas om hand av eldarna och uppfostras djupt ner i skeppets maskinrum, nära dess hjärta. 1900 blir hans namn. Märkligt nog är han ett underbarn när det gäller pianospel och blir kvar i fartygsorkestern under resten av skeppets levnad. Omhuldad och beundrad för sitt spel är han ändå en ensam människa, utan släkt, utan historia, utan personbevis - hela livet lever han på båten och går aldrig i land. Istället lever han på andra människors berättelser, som han illustrerar på sitt piano. Det är stillsamt, vackert, men ganska klichéartat. Hans vän trumpetaren i fartygsorkestern berättar historien långt senare, vilket i sin tur spär på den nostalgiska och romantiska känslan.
Den ensamma trumpeten i inledningens pantbank följs senare av det ensamma pianot. Vackert, melankoliskt, men ganska tomt på annat. Här finns en antydan till en diskussion om normalitet, men det blir inget av den tråden. Synd.
Bäst är namngivningsscenen nere i maskinrummet där förslagen på namn haglar från alla håll, oförskämt, rått och hjärtligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar